Fina fina du.
Idag är det 4 år sedan världens finaste människa gick bort. Himlen fick en ängel och vi förlorade våra underbara morfar.
Fyra år, jag kan inte fatta det, är bara så tacksam att jag hann flytta tillbaka från Gotland och ta mig dit, vara där i två fina veckor med honom, att vi lyckades vara samlade allihopa, från alla städer, länder, för vi vet hur viktigt det var honom.
Efter fyra år får jag fortfarande tillbaka alla minnesbilder från den kvällen, de har etsat fast sig på hornhinnan. Jag kan fortfarande inte se en ambulans utan att minnas allt. Vad jag önskar att jag kunde glömma. Bara ha kvar de bra minnena. Det gör ont i hjärtat, att en sån fin människa är borta för alltid, det var ju så mycket jag ville berätta för honom. Han fick aldrig se sitt första barnbarns barn, inte heller sitt senaste barnbarn. Men jag vet att han tittar ner på oss och jag hoppas att han är stolt. För han var alltid stolt, över alla oss, han brydde sig om alla.
Han var med från början, han skrev brev, han ringde, och jag bara hoppas att jag blir en tusendels så bra människa som han var.
Fina älskade morfar, hoppas att du har det bra där uppe. Tack för alla underbara minnen, vi kommer aldrig att glömma dig. Älskar dig.
Underbara, fantastiska helg!
Åh, den här helgen har varit helt magiskt!
Tror att det hela började med när jag lyssnade på ett avsnitt av Barnpodden i början på veckan och blev så inspirerad att jag bestämde mig för att komma på nyårsmål, istället för de nyårslöften som jag brukar strunta i.
Jag bestämde mig för att 2014, året då jag fyller 30(!!) ska det bli det underbaraste året någonsin, förutom året då W föddes såklart!
Jag ska inte stressa sönder mig, jag ska bli starkare än någonsin, ta hand om mig själv, min kropp (den som ska få mig att leva ett långt och friskt liv), jag ska bestämma hur jobb och plugg ska fortsätta, och en några andra punkter.
Efter att P åkte norrut för att påbörja 9 månaders utbildning jobb och bara kommer hem någon helg/ vecka då och då så blev livet ganska kaotiskt.
W började på förskolan, alla rutiner rördes om då han, såklart, saknar sin pappa och 2 års- trotset började liksom ett halvår för tidigt, då fick jag hitta min mantra; "välj dina strider". När man fått 4 timmars sömn, barnet vägrar sova middag, barnet vill hitta på en massa saker som han inte borde göra, då är det lätt att tappa tålamodet. Nej betyder ju ja för småbarn!
Då valde jag istället att välja mina strider. Ok, vi äter frukost framför barnprogram, tar sovmorgon någon dag mitt i veckan när vi är trötta, vatten på alla kläder och kläder som byts 4 gånger på en dag osv, japp, gamla Parisa skulle ha sagt " nej, inte göra så! ", nya Parisa säger " ", ingenting. Tittar på när W leker med vattnet efter maten, då kan jag passa på att äta klart maten. Han testar att doppa handen i vattnet, tomat i vattnet, det var gott, hmm, vad mer kan hamna i vattnet? Efteråt torkar man ju upp och han hjälper tid! Mindre stressad mamma, nyfiken busunge får utforska, lugnt liv!
Vi har blivit ett team, jag och min son, vi städar, diskar, dammsuger, leker, pysslar, och när pappa kommer hem så ansluter han till teamet!
Det är magiskt! Och när det blir för jobbigt så slänger man i en omgång tvätt i maskinen och upprepar för sig själv: välj dina strider. För tro mig, de striderna kommer, men han lär sig! Han väljer nog också sina strider!
Om en månad och en vecka blir min bebis 2 år! Och nu är vi äntligen i fas med varandra, får en puss på morgonen, han springer till mig när jag hämtar honom från förskolan och berättar om allt de har gjort. På lördagar sover han hos mormor och morfar och får en massa kärlek och vi fyller alla på med energi!
Den här magiska helgen har vi busat en massa i snö, vi har skottat snö med moster, gjort egen pulkabacke åkt hur mycket som helst! Idag har det blivit en hemmadag då vi har klippt ut geometriska former i färgglada papper, laminerat och pyntat lägenhet med dem. Vi har lekt, spelat spel på mobilen, gjort egen glass, kramats när han varit ledsen och som extra bonus har mormor tittat förbi så jag kunde åka och handla lite!
Och jag känner mig lite som en vinnare som har en sådan underbar unge som är nyfiken, vill vara med och göra saker och vill berätta allt för mig! Dessutom somnade han före 20.45 två nätter i rad, ta i trä.
Häj!
Note to self
Skriv om föräldraskap!
Våga fråga!
Den senaste tiden har jag upptäckt att det är så många ord och talesätt som jag har hört förut, men aldrig frågat vad de betyder, detta har lett till att jag har funderat över min förmåga att fråga!
När jag var yngre pratade vi bara persiska hemma, det gör vi fortfarande för den delen med undantag för de svenska ord som poppar upp när vi är i farten och inte orkar reflektera över det persiska ordet (eller när vi inte KAN det persiska ordet), detta har lett till att många av de talesätt och vissa ord som man aldrig har lärt sig i skolan har uteblivit ur mitt lexikon för det svenska språket.
Jag har aldrig ens funderat på att jag är uppväxt med två språk, det är liksom naturligt, vissa gånger kunde jag komma på mig själv att chatta med tre olika vänner och släktingar och växlade med svenska, persiska och engelska och tänkte att det här så himla häftigt! Det tycker jag fortfarande, det enda som är bättre än ett språk är två språk!
Hur som helst, det jag vill komma fram till är att när man är liten så vågar man oftast inte fråga om det är något man inte förstår, alla andra förstår ju, så de kommer bara tycka man är knäpp som frågar. Eller? Så tänkte jag i alla fall. Nu i efterhand skäms jag.
Det var inte så många år sedan som jag förstod betydelsen av uttrycket "kors i taket", man använder ju inte det så jätteofta, men eftersom jag tydligen funderar väldigt mycket, så kom jag att tänka på en specifik händelse som har med uttrycket att göra.
När jag gick i mellanstadiet för länge länge sedan så hade jag en lärare som fortfarande är en av de bästa jag har haft, men vi hade en ganska rörig klass och det var sällan folk pluggade och brydde sig, så läraren sa att när alla fick ett visst antal rätt på en multiplikationstävling som vi brukade ha så skulle han sätta upp ett kors i taket. Alla hurrade och började plugga som bara den. Jag hade ingen aning om vad det betydde och nu i efterhand funderar jag på hur många som egentligen förstod :) Men när dagen väl kom och vi tvingade läraren att sätta upp korset av svart tejp i taket så var det applåder och en stolthet utan dess like som fyllde vårat klassrum.
Det var så klart med glimten i ögat som han sa det, men han förklarade aldrig innebörden, för det var säkert en självklarhet för honom att alla visste vad det betydde, men jag visste ju inte, och jag var inte tillräckligt modig för att fråga. Nu förstår jag ju att det är en struntsak, men tänk om jag hade vågat fråga varje gång jag inte förstod, då hade man ju inte en smartphone så att man kunde googla i smyg liksom :)
Nu i vuxen ålder kan jag komma på mig själv att googla upp vissa ord som används ofta och som jag inte förstår, eller så frågar jag.
Jag är ärlig, jag säger att jag aldrig har hört det och ibland kan jag få ett "Va?, vet du inte?", och då säger jag nej, hur skulle jag kunna veta? Herregud, jag kan fler persiska uttryck än vad många som har svenska som sitt modersmål kan ;) Men de flesta gånger så är det liksom inget konstigt med att fråga, alla kan ju inte allt.
Hoppas att W lär sig att man alltid kan fråga, om någon säger något dumt så är det den personen som är okunnig, han ska växa upp med två språk, det är en gåva som man ska vara stolt över.
Nä, ett riktigt långt flummigt inlägg, men lärare borde ha mer förståelse för barn, förklara uttryck och ord som kanske inte är självklara för alla. Ibland så sitter man där tyst och hoppas att någon annan ska fråga, våga fråga själv!
Häj! (Som Alex och Sigge säger! )
När jag var yngre pratade vi bara persiska hemma, det gör vi fortfarande för den delen med undantag för de svenska ord som poppar upp när vi är i farten och inte orkar reflektera över det persiska ordet (eller när vi inte KAN det persiska ordet), detta har lett till att många av de talesätt och vissa ord som man aldrig har lärt sig i skolan har uteblivit ur mitt lexikon för det svenska språket.
Jag har aldrig ens funderat på att jag är uppväxt med två språk, det är liksom naturligt, vissa gånger kunde jag komma på mig själv att chatta med tre olika vänner och släktingar och växlade med svenska, persiska och engelska och tänkte att det här så himla häftigt! Det tycker jag fortfarande, det enda som är bättre än ett språk är två språk!
Hur som helst, det jag vill komma fram till är att när man är liten så vågar man oftast inte fråga om det är något man inte förstår, alla andra förstår ju, så de kommer bara tycka man är knäpp som frågar. Eller? Så tänkte jag i alla fall. Nu i efterhand skäms jag.
Det var inte så många år sedan som jag förstod betydelsen av uttrycket "kors i taket", man använder ju inte det så jätteofta, men eftersom jag tydligen funderar väldigt mycket, så kom jag att tänka på en specifik händelse som har med uttrycket att göra.
När jag gick i mellanstadiet för länge länge sedan så hade jag en lärare som fortfarande är en av de bästa jag har haft, men vi hade en ganska rörig klass och det var sällan folk pluggade och brydde sig, så läraren sa att när alla fick ett visst antal rätt på en multiplikationstävling som vi brukade ha så skulle han sätta upp ett kors i taket. Alla hurrade och började plugga som bara den. Jag hade ingen aning om vad det betydde och nu i efterhand funderar jag på hur många som egentligen förstod :) Men när dagen väl kom och vi tvingade läraren att sätta upp korset av svart tejp i taket så var det applåder och en stolthet utan dess like som fyllde vårat klassrum.
Det var så klart med glimten i ögat som han sa det, men han förklarade aldrig innebörden, för det var säkert en självklarhet för honom att alla visste vad det betydde, men jag visste ju inte, och jag var inte tillräckligt modig för att fråga. Nu förstår jag ju att det är en struntsak, men tänk om jag hade vågat fråga varje gång jag inte förstod, då hade man ju inte en smartphone så att man kunde googla i smyg liksom :)
Nu i vuxen ålder kan jag komma på mig själv att googla upp vissa ord som används ofta och som jag inte förstår, eller så frågar jag.
Jag är ärlig, jag säger att jag aldrig har hört det och ibland kan jag få ett "Va?, vet du inte?", och då säger jag nej, hur skulle jag kunna veta? Herregud, jag kan fler persiska uttryck än vad många som har svenska som sitt modersmål kan ;) Men de flesta gånger så är det liksom inget konstigt med att fråga, alla kan ju inte allt.
Hoppas att W lär sig att man alltid kan fråga, om någon säger något dumt så är det den personen som är okunnig, han ska växa upp med två språk, det är en gåva som man ska vara stolt över.
Nä, ett riktigt långt flummigt inlägg, men lärare borde ha mer förståelse för barn, förklara uttryck och ord som kanske inte är självklara för alla. Ibland så sitter man där tyst och hoppas att någon annan ska fråga, våga fråga själv!
Häj! (Som Alex och Sigge säger! )
