Brustet hjärta.
Jag vet, jag vet, man får höra om det där jäkla valet överallt, hela tiden.
Men det gör ont på riktigt. När jag ser hur människor beter sig, hur de kan tro att de kan säga vad som helst bara för att svenska folk har valt in ett rasistiskt parti till riksdagen.
Det som gör ont på riktigt att dessa åsikter har knappast växt fram över en natt, folk har seriöst gått runt och känt så här länge, men det är först nu som de känner att de kan säga sina åsikter högt. Så otroligt tragiskt.
Varje gång jag går ut så kollar jag runt omkring mig och undrar för mig själv om någon av de människor som jag går förbi just nu faktiskt tycker att invandrare borde åka tillbaks till sina länder.
Jag vet inte hur länge till jag kommer att kunna stanna här. Det handlar inte om att jag låter dom vinna om jag flyttar härifrån, utan jag vill inte bo i ett land där man drar alla invandrare över samma kam. Jag vill inte bo i ett land där jag helt plötsligt känner mig som en främling. Landet som jag de senaste 20 åren kallat för mitt hemland.
Det gör ont i hjärtat.
Jag kopierar ett inlägg som min syster skrev nästan rakt av rakt av:
" "Ett parti som inte vill bygga ett Sverige baserat på olikheter." (partiet vars namn jag vägrar ha med i bloggen). Men, hallå, vi bor ju i ett land där alla ÄR olika! Tycker du inte om det? Sluta då för fan att käka indisk, persisk, kinesisk och den där kebaben som alla verkar älska så jäkla mycket. Fattar ingen att dessa saker har kommit med invandringen? Man kan ju inte välja och vraka mellan de olika sakerna invandring för med sig. Vill man ha det ena får man ta det andra!" (http://snowcap.blogg.se/)
Frustrationen är en enorm. Det känns som om allt man kämpat för har varit förgäves, för helt plötsligt säger folk saker som man aldrig trodde att en människa ens skulle tänka tyst.
Vaddå, ska jag behöva övertyga alla dessa tusentals människor om varför jag förtjänar att bo här??!! Jag har fan bott här sedan innan många i partiet föddes. Gör det inte mig mer svensk då??!!
Men det gör ont på riktigt. När jag ser hur människor beter sig, hur de kan tro att de kan säga vad som helst bara för att svenska folk har valt in ett rasistiskt parti till riksdagen.
Det som gör ont på riktigt att dessa åsikter har knappast växt fram över en natt, folk har seriöst gått runt och känt så här länge, men det är först nu som de känner att de kan säga sina åsikter högt. Så otroligt tragiskt.
Varje gång jag går ut så kollar jag runt omkring mig och undrar för mig själv om någon av de människor som jag går förbi just nu faktiskt tycker att invandrare borde åka tillbaks till sina länder.
Jag vet inte hur länge till jag kommer att kunna stanna här. Det handlar inte om att jag låter dom vinna om jag flyttar härifrån, utan jag vill inte bo i ett land där man drar alla invandrare över samma kam. Jag vill inte bo i ett land där jag helt plötsligt känner mig som en främling. Landet som jag de senaste 20 åren kallat för mitt hemland.
Det gör ont i hjärtat.
Jag kopierar ett inlägg som min syster skrev nästan rakt av rakt av:
" "Ett parti som inte vill bygga ett Sverige baserat på olikheter." (partiet vars namn jag vägrar ha med i bloggen). Men, hallå, vi bor ju i ett land där alla ÄR olika! Tycker du inte om det? Sluta då för fan att käka indisk, persisk, kinesisk och den där kebaben som alla verkar älska så jäkla mycket. Fattar ingen att dessa saker har kommit med invandringen? Man kan ju inte välja och vraka mellan de olika sakerna invandring för med sig. Vill man ha det ena får man ta det andra!" (http://snowcap.blogg.se/)
Frustrationen är en enorm. Det känns som om allt man kämpat för har varit förgäves, för helt plötsligt säger folk saker som man aldrig trodde att en människa ens skulle tänka tyst.
Vaddå, ska jag behöva övertyga alla dessa tusentals människor om varför jag förtjänar att bo här??!! Jag har fan bott här sedan innan många i partiet föddes. Gör det inte mig mer svensk då??!!
Och så var det det här med valet
Jag tror aldrig jag har varit med om ett val som har varit så omdiskuterad. Bland oss unga det vill säga.
"Vuxna" har ju alltid en massa att säga till om gällande a-kassor, sjukersättningar osv osv. Men i år har det ju varit kaos på Facebook.
Det har varit kul att se att så många unga människor engagera sig i något som är så viktigt och att folk har förstått att vi verkligen borde utnytta våran rösträtt. Tänk att i så många länder avundas man våran rösträtt, något som vi tar för givet.
Oändligt antal grupper har bildats på en av världens, eller är det kanske världens, största community. Alla har uttryckt sina åsikter, men i söndags, på valdagen, så uppmuntrade de flesta varandra till att bara ta sig ut och rösta. Skitsamma om man röstade rött eller blått, bara vi inte lät de som går ut med sina främlingsfientliga åsikter ta sig in i riksdagen.
Under flera veckors tid skickade detta parti ut reklambroschyr efter reklambroschyr, de syntes och hördes mer än de flesta andra partier. Kanske för att de har åsikter som det gärna blir debatter om.
För varje mening jag läste, japp, jag öppnade och läste dessa broschyrer, så skämdes jag.
Jag skämdes över att det fanns människor i det här landet, människor som ser ut precis som du och jag, som har sådana åsikter. Det finns alltså människor, kanske någon som jag har pratat med i affären, eller ägnat en sekund av mitt liv till för att le åt för att jag tyckte att den människan såg ledsen ut, som tycker att jag borde skickas tillbaks till mitt land för att jag har inget här att göra.
Hela situationen känns absurd. Här har jag bott i 20 år av mitt snart 26-åriga liv. Jag har sett det som en självklarhet att jag ska ha samma rättigheter, samma förutsättningar inför en jobbintervju osv, men även samma skyldigheter som vilken annan människa i det här landet - oavsett ursprung.
Om jag inte har fått något av de jobb som jag har sökt så har jag aldrig tänkt att det är på grund av min nationalitet, utan helt enkelt för att jag inte är kvalificerad för det jobbet. Visst att man har blivit sur och besviken och önskat att man hade fått en chans att visa vad man går för, men vi vet ju alla att livet inte är rättvist.
Hur som helst, det jag ville komma fram till. Det är att det är så sorgligt, jo, jag blir faktiskt ledsen, av att se utvecklingen går åt helt fel i det här landet. Istället för att vi svenskar (svenskfödda, andra generationens invandrare och vi som har bott här större delen av våra liv) ska se det som en självklarhet att det här landet skulle bli ett himla tråkigt land att leva utan t ex kebab, pizza och alla människor som står bakom dessa saker (Jo, skitdåliga exempel, men hjärnan är ganska tom just nu) som vi proppar i oss dagligen så finns det folk här som bara tänker så långt näsan räcker och snackar så mycket och så övertygande att det finns outbildade och ointelligenta människor som går på detta.
Så, här står vi idag, med ett rasistiskt parti som fått en fot in i riksdagen, vad ska vi göra nu då?
Jag har fortfarande inte kommit över chocken, jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här inlägget, det var bara många tankar och mycket känslor som behövde komma ut från mitt huvud.
Jag skäms.
"Vuxna" har ju alltid en massa att säga till om gällande a-kassor, sjukersättningar osv osv. Men i år har det ju varit kaos på Facebook.
Det har varit kul att se att så många unga människor engagera sig i något som är så viktigt och att folk har förstått att vi verkligen borde utnytta våran rösträtt. Tänk att i så många länder avundas man våran rösträtt, något som vi tar för givet.
Oändligt antal grupper har bildats på en av världens, eller är det kanske världens, största community. Alla har uttryckt sina åsikter, men i söndags, på valdagen, så uppmuntrade de flesta varandra till att bara ta sig ut och rösta. Skitsamma om man röstade rött eller blått, bara vi inte lät de som går ut med sina främlingsfientliga åsikter ta sig in i riksdagen.
Under flera veckors tid skickade detta parti ut reklambroschyr efter reklambroschyr, de syntes och hördes mer än de flesta andra partier. Kanske för att de har åsikter som det gärna blir debatter om.
För varje mening jag läste, japp, jag öppnade och läste dessa broschyrer, så skämdes jag.
Jag skämdes över att det fanns människor i det här landet, människor som ser ut precis som du och jag, som har sådana åsikter. Det finns alltså människor, kanske någon som jag har pratat med i affären, eller ägnat en sekund av mitt liv till för att le åt för att jag tyckte att den människan såg ledsen ut, som tycker att jag borde skickas tillbaks till mitt land för att jag har inget här att göra.
Hela situationen känns absurd. Här har jag bott i 20 år av mitt snart 26-åriga liv. Jag har sett det som en självklarhet att jag ska ha samma rättigheter, samma förutsättningar inför en jobbintervju osv, men även samma skyldigheter som vilken annan människa i det här landet - oavsett ursprung.
Om jag inte har fått något av de jobb som jag har sökt så har jag aldrig tänkt att det är på grund av min nationalitet, utan helt enkelt för att jag inte är kvalificerad för det jobbet. Visst att man har blivit sur och besviken och önskat att man hade fått en chans att visa vad man går för, men vi vet ju alla att livet inte är rättvist.
Hur som helst, det jag ville komma fram till. Det är att det är så sorgligt, jo, jag blir faktiskt ledsen, av att se utvecklingen går åt helt fel i det här landet. Istället för att vi svenskar (svenskfödda, andra generationens invandrare och vi som har bott här större delen av våra liv) ska se det som en självklarhet att det här landet skulle bli ett himla tråkigt land att leva utan t ex kebab, pizza och alla människor som står bakom dessa saker (Jo, skitdåliga exempel, men hjärnan är ganska tom just nu) som vi proppar i oss dagligen så finns det folk här som bara tänker så långt näsan räcker och snackar så mycket och så övertygande att det finns outbildade och ointelligenta människor som går på detta.
Så, här står vi idag, med ett rasistiskt parti som fått en fot in i riksdagen, vad ska vi göra nu då?
Jag har fortfarande inte kommit över chocken, jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här inlägget, det var bara många tankar och mycket känslor som behövde komma ut från mitt huvud.
Jag skäms.
2 dagars gråtande och sedan djupt ner i en svacka...
Så känns det i alla fall. För ganska snart ett år sedan blev jag inlagd på sjukhuset i Visby. Då var jag rädd, grät en massa och hade ingen aning om att den sommaren skulle bli den värsta i mitt liv.
Jag behövde bara sova där en natt och sen ta mig dit varje morgon för att ta en massa blodprover och prata med läkare. Det bemötande som jag fick där var helt fantastiskt! Varenda läkare, sjuksköterska, undersköterska som jag kom i kontakt med tog så väl hand om mig, de lugnade ner mig när tårarna forsade ner för mina kinder, de sa att allt kommer lösa sig.. tack vare dessa underbara människor som tog sig tid att svara på alla mina miljontals frågor så överlevde jag sommaren. Jag glömmer absolut inte mina systrar som var helt fantastiska och stod ut med mig hela sommaren i en slottet :) Och alla vänner som släktingar som fanns där för mig dygnet runt!
Och så var det den 1a juni i år, i tisdags alltså. Dags för inskrivning på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag bytte ju till Uppsala för att jag tyckte att läkarna på Gävle sjukhus var minst sagt förjävliga! Inte visste jag att 80% av alla jag skulle få träffa under mina två dagar på Ackis skulle vara helt dumma i huvudet också. Jag var hur nervös och rädd som helst inför de tre undersökningar, inklusive gastroskopi och leverbiopsi, som jag skulle få göra. När P var med mig så var jag lite lugn i alla fall, det kändes tryggt att slippa vara där själv i alla fall, men så fort han åkte så började tårarna komma. Jag var trött, hungrig (de slängde min mat för jag var borta från avdelningen i 2 min och därför antog de att jag inte ville ha den soppa som skulle vara det sista jag fick äta på ett dygn).
Jag var så fruktansvärt less på allt och var väldigt nära att rymma från avdelningen. Jag ville hem!
Varenda människa som var dum eller otrevlig fick banne mig höra det också! Det är ju inte så att man som patient gillar att spendera sin tid på ett sjukhus och det ska personalen ha förståelse för!
Till slut så somnade jag och det blev morgon. Klockan 6.45 vaknade jag av pucko-sköterskan som skulle sticka mig i fingret - det värsta jag vet- och han lyckades inte ens sticka så det kom blod, fastän han skröt om att han var så duktig på att sticka. Gaaaah! Liiite less är man så tidigt på morgonen! Han höll på att klämma sönder mitt finger, så jag fick tjata på att han skulle ge sig och sticka en gång till.
Sen kom nästa människa och skulle sätta i pvk i armvecket och passa på att ta lite blodprover.
Efter det så blev det smärstsamma undersökningar, massa lugnande och morfin. Vill inte ens föreställa mig hur det skulle kännas utan dubbla doser morfin.
Jag skrek och grät nästan hela dagen. Sedan blev det dags för leverbiopsi. Den som säger att det känns som ett stick LJUGER! Jag har fortfarande ont, så här en och en halv dag senare :(
Usch och fy! Men tack gode gud att mamma och pappa kom dit och lugnade ner mig, och sedan vid 20-tiden fick jag äntligen lämna det där helvetet och komma tillbaks till Gävle.
Nä, nu ska jag ta och skjutsa hem P som varit på grillfest...
1:a och 2:a juni ska jag stryka från min kalender, de dagarna existerade tydligen inte år 2010.
Nu är texten definitivt klar till min tatuering.
Jag behövde bara sova där en natt och sen ta mig dit varje morgon för att ta en massa blodprover och prata med läkare. Det bemötande som jag fick där var helt fantastiskt! Varenda läkare, sjuksköterska, undersköterska som jag kom i kontakt med tog så väl hand om mig, de lugnade ner mig när tårarna forsade ner för mina kinder, de sa att allt kommer lösa sig.. tack vare dessa underbara människor som tog sig tid att svara på alla mina miljontals frågor så överlevde jag sommaren. Jag glömmer absolut inte mina systrar som var helt fantastiska och stod ut med mig hela sommaren i en slottet :) Och alla vänner som släktingar som fanns där för mig dygnet runt!
Och så var det den 1a juni i år, i tisdags alltså. Dags för inskrivning på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag bytte ju till Uppsala för att jag tyckte att läkarna på Gävle sjukhus var minst sagt förjävliga! Inte visste jag att 80% av alla jag skulle få träffa under mina två dagar på Ackis skulle vara helt dumma i huvudet också. Jag var hur nervös och rädd som helst inför de tre undersökningar, inklusive gastroskopi och leverbiopsi, som jag skulle få göra. När P var med mig så var jag lite lugn i alla fall, det kändes tryggt att slippa vara där själv i alla fall, men så fort han åkte så började tårarna komma. Jag var trött, hungrig (de slängde min mat för jag var borta från avdelningen i 2 min och därför antog de att jag inte ville ha den soppa som skulle vara det sista jag fick äta på ett dygn).
Jag var så fruktansvärt less på allt och var väldigt nära att rymma från avdelningen. Jag ville hem!
Varenda människa som var dum eller otrevlig fick banne mig höra det också! Det är ju inte så att man som patient gillar att spendera sin tid på ett sjukhus och det ska personalen ha förståelse för!
Till slut så somnade jag och det blev morgon. Klockan 6.45 vaknade jag av pucko-sköterskan som skulle sticka mig i fingret - det värsta jag vet- och han lyckades inte ens sticka så det kom blod, fastän han skröt om att han var så duktig på att sticka. Gaaaah! Liiite less är man så tidigt på morgonen! Han höll på att klämma sönder mitt finger, så jag fick tjata på att han skulle ge sig och sticka en gång till.
Sen kom nästa människa och skulle sätta i pvk i armvecket och passa på att ta lite blodprover.
Efter det så blev det smärstsamma undersökningar, massa lugnande och morfin. Vill inte ens föreställa mig hur det skulle kännas utan dubbla doser morfin.
Jag skrek och grät nästan hela dagen. Sedan blev det dags för leverbiopsi. Den som säger att det känns som ett stick LJUGER! Jag har fortfarande ont, så här en och en halv dag senare :(
Usch och fy! Men tack gode gud att mamma och pappa kom dit och lugnade ner mig, och sedan vid 20-tiden fick jag äntligen lämna det där helvetet och komma tillbaks till Gävle.
Nä, nu ska jag ta och skjutsa hem P som varit på grillfest...
1:a och 2:a juni ska jag stryka från min kalender, de dagarna existerade tydligen inte år 2010.
Nu är texten definitivt klar till min tatuering.
Det stör mig något grymt
hur någon som jag inte ens känner eller knappt sagt hej till har haft mage att lägga sig huruvida jag ska få ett jobb eller inte. Nog för att det var ett bra tag sedan, men det är nog därför jag inte pallar med att bo i en liten skitstad. Folk har verkligen inget liv, eller jo, deras liv går ut på att lägga sig i andras liv. Hur kan man vara så falsk?
Äh, jag kan i alla fall sova gott på nätterna, för mitt liv går inte ut på att sabba för andra.
Var bara tvungen att lätta på hjärtat innan jag hoppar i säng. Har haft en urmysig dag annars, trots dumma dumma kropp som inte vill lyssna på mig :/ Har myst med favvo- E i flera timmar för första gången på länge och uppdaterat varandra som bara den :) Och sedan har jag fått en massa tid med mamma och söt! Tänk att jag lyckats hitta min prins, och inte nog med att han är fantastiskt envis och har humor så tycker han också att det skräpmat är MUMS och helt ok att mitt i natten :) Lycka!
Beach 2010 - släng dig i väggen! Vi satsar nog på Beach 2012, eller hur? Om 2 år, då måste vi ju vara fit for fight, då blire ju fest ;)
Nu kastar jag in handduken för den här och ser fram emot en röd dag som innebär ledighet och grillning förhoppningsvis.
Två envisa åsnor- hur ska detta gå? :P
Äh, jag kan i alla fall sova gott på nätterna, för mitt liv går inte ut på att sabba för andra.
Var bara tvungen att lätta på hjärtat innan jag hoppar i säng. Har haft en urmysig dag annars, trots dumma dumma kropp som inte vill lyssna på mig :/ Har myst med favvo- E i flera timmar för första gången på länge och uppdaterat varandra som bara den :) Och sedan har jag fått en massa tid med mamma och söt! Tänk att jag lyckats hitta min prins, och inte nog med att han är fantastiskt envis och har humor så tycker han också att det skräpmat är MUMS och helt ok att mitt i natten :) Lycka!
Beach 2010 - släng dig i väggen! Vi satsar nog på Beach 2012, eller hur? Om 2 år, då måste vi ju vara fit for fight, då blire ju fest ;)
Nu kastar jag in handduken för den här och ser fram emot en röd dag som innebär ledighet och grillning förhoppningsvis.
Två envisa åsnor- hur ska detta gå? :P
Sova?
Jag borde verkligen, speciellt med tanke på att jag ska upp om sisådär 3-4 timmar :/ Men jag vill inte. Och det vill tydligen inte min kropp heller, för det känns om varenda liten cell skriker NEEEEEEJ!
Tänker lite som jag gjorde när jag var liten, att det inte kommer bli morgon förrän alla går och lägger sig. Fast när jag var liten så tänkte jag så natten innan min födelsedag , då var alla tvungna att lägga sig tidigt så att det kunde bli min födelsedag fort! :) Men nu vill jag inte sova, för om jag inte sover så kanske det inte blir imorgon, och då kanske kanske slipper jag åka till det där förbaskade sjukhuset! Då kanske jag slipper den där förbaskade leverbiopsin och allt elände resten av veckan.
Nej, idag kan jag inte ha, inte ens lite, positivt tänk i mitt huvud. Det har säkert varit riktigt jobbigt att vara när mig idag, men det bjuder jag på ;) Vänj er vid en massa gnäll resten av veckan också, för jag tycker synd om mig själv så mycket jag bara kan :) haha. Moget beteende av en 25-åring. I think! :)
Önskar att jag kunde lägga mig i ett par timmar och sen vakna och veta att det var en solresa som väntade istället. 35 graders värme, en härlig sandstrand och en massa god mat. Det vore väl något va?
Näe, nu kastar jag nog in handduken och blundar en stund. Det positiva är att jag får trevligt sällskap med mig till Uppsala imorgon i alla fall :)
Sov så gott people! Bjuder på en partybild från förra helgen, ett litet försmak på nästa stora inlägg med bilder från två fester och en massa glada miner :)
Och jo, hittar ni stavfel och andra grammatiska fel, så 1: ha först i åtanke att klockan är 03.50 och 2: Sen får ni jättegärna säga till. För jag vill helst inte ha med några konstiga fel här
Full rulle!
Jag är ju en sådan människa, en sådan som behöver ha saker att göra hela tiden! Vissa blir stressade av det, och visst är det så att jag ibland sitter och funderar på hur fasiken jag ska räcka till. Hur jag ska få tiden att räcka till!
24 timmar på ett dygn räcker ju sällan, för det är jobb/jobbsökande, det är kompisar, familj, möten osv osv osv. Kommer på mig själv med att sitta med mobilen i ena handen (sms och påminnelser!), den fasta telefonen i andra handen, och så sitter jag framför datorn med alamanackan i knät.
Tack och lov för att tekniken ändå har kommit så långt, för hur tusan skulle jag klara mig om jag inte kunde kolla mailen antingen på datorn eller på mobilen?! Eller om jag inte fick plats med snyggo-datorn i handväskan, för nu kan jag sitta och skicka viktiga mail, söka jobb och allt annat man behöver datorn till på antingen biblan eller Donken under lunchen, Tacka för gratis WLAN, me like!
Just nu är det ju även lite planering inför flytten under den kommande månaden med allt vad den kommer att innebära!
Men samtidigt som jag behöver en massa fart så försöker jag hinna med en massa fikastunder med mina nära och kära :) Bilden nedan är från en mysstund med miss L på favvo-stället!
24 timmar på ett dygn räcker ju sällan, för det är jobb/jobbsökande, det är kompisar, familj, möten osv osv osv. Kommer på mig själv med att sitta med mobilen i ena handen (sms och påminnelser!), den fasta telefonen i andra handen, och så sitter jag framför datorn med alamanackan i knät.
Tack och lov för att tekniken ändå har kommit så långt, för hur tusan skulle jag klara mig om jag inte kunde kolla mailen antingen på datorn eller på mobilen?! Eller om jag inte fick plats med snyggo-datorn i handväskan, för nu kan jag sitta och skicka viktiga mail, söka jobb och allt annat man behöver datorn till på antingen biblan eller Donken under lunchen, Tacka för gratis WLAN, me like!
Just nu är det ju även lite planering inför flytten under den kommande månaden med allt vad den kommer att innebära!
Men samtidigt som jag behöver en massa fart så försöker jag hinna med en massa fikastunder med mina nära och kära :) Bilden nedan är från en mysstund med miss L på favvo-stället!
Nu ska jag äta innan jag ska ner till stan för lite skvaller med bästa E :)
Vill du så kan du. That's my motto!
Låtarna i mitt huvud
Just nu finns det två låtar i mitt huvud.
Den ena påminner mig om Uddevalla. Bilturerna till Överby i Trollhättan:
Boulevard of Broken dreams med Green day:
http://www.youtube.com/watch?v=LdG0vDZJcJ0
I walk a lonely road
The only one that I have ever known
Don't know where it goes
But it's home to me and I walk alone
I walk this empty street
On the Boulevard of broken dreams
Where the city sleeps
And I'm the only one and I walk alone
I walk alone
I walk alone
I walk alone
I walk a
My shadow's the only one that walks beside me
My shallow heart's the only thing that's beating
Sometimes I wish some one up there will find me
Till then I walk alone
Ah-ah, ah-ah, ah-ah, aah-ah
Ah-ah, ah-ah, ah-ah
I'm walking down the line
That divides me somewhere in my mind
On the border line of the edge
And where I walk alone
Read between the lines
What's fucked up and everything's all right
Check my vital signs to know I'm still alive
And I walk alone
I walk alone
I walk alone
I walk alone
I walk a
My shadow's the only one that walks beside me
My shallow heart's the only thing that's beating
Sometimes I wish someone out there will find me
Till then I walk alone
Ah-ah, ah-ah, ah-ah, aah-ah
Ah-ah, ah-ah
I walk alone
I walk a
I walk this empty street
On the Boulevard of broken dreams
Where the city sleeps
And I'm the only one and I walk a
My shadow's the only one that walks beside me
My shallow heart's the only thing that's beating
Sometimes I wish someone out there will find me
Till then I walk alone
(källa: http://www.elyrics.net/read/g/green-day-lyrics/boulevard-of-broken-dreams-lyrics.html)
och den andra är
Please don't leave me med P!nk
Det finns nog inga speciella skäl till den låten, tror jag...
http://www.youtube.com/watch?v=uNdPcP1lTPI
Da da da da, da da da da
Da da da, da da
Da da da, da da
I don't know if I can yell any louder
How many time I've kicked you outta here?
Or said something insulting?
Da da da, da da
I can be so mean when I wanna be
I am capable of really anything
I can cut you into pieces
But my heart is broken
Da da da, da da
Please don't leave me
Please don't leave me
I always say how I don't need you
But it's always gonna come right back to this
Please, don't leave me
How did I become so obnoxious?
What is it with you that makes me act like this?
I've never been this nasty
Da da da, da da
Can't you tell that this is all just a contest?
The one that wins will be the one that hits the hardest
But baby I don't mean it
I mean it, I promise
Da da da, da da
Please don't leave me
Oh please don't leave me
I always say how I don't need you
But it's always gonna come right back to this
Please, don't leave me
I forgot to say out loud how beautiful you really are to me
I cannot be without, you're my perfect little punching bag
And I need you, I'm sorry
Da da da, da da
Da da da da, da da da da
Da da da, da da
Please, please don't leave me
(Da da da, da da)
Baby please don't leave me
(Da da da, da da)
No, don't leave me
Please don't leave me no no no
You say I don't need you
But it's always gonna come right back
It's gonna come right back to this
Please, don't leave me
Please don't leave me, oh no no no.
I always say how I don't need you
But it's always gonna come right back to this
Please don't leave me
Baby, please, please don't leave me
Och sen så klart. Bryan Adams: Let's make a night to remember. Kolla upp texten själva och dröm. http://www.elyrics.net/read/b/bryan-adams-lyrics/let_s-make-a-night-to-remember-lyrics.html
Nu ska jag försöka koncentrera mig på lite körning, ska hämta fröken L och så ska vi till vårat stammisställe :P haha
Ska förresten försöka få länkarna att funka sen, hittar inte html- koden nu.
Puss
P
Jag svävar någonstans där uppe. Om det här är en dröm så är det en bra dröm!
Den ena påminner mig om Uddevalla. Bilturerna till Överby i Trollhättan:
Boulevard of Broken dreams med Green day:
http://www.youtube.com/watch?v=LdG0vDZJcJ0
I walk a lonely road
The only one that I have ever known
Don't know where it goes
But it's home to me and I walk alone
I walk this empty street
On the Boulevard of broken dreams
Where the city sleeps
And I'm the only one and I walk alone
I walk alone
I walk alone
I walk alone
I walk a
My shadow's the only one that walks beside me
My shallow heart's the only thing that's beating
Sometimes I wish some one up there will find me
Till then I walk alone
Ah-ah, ah-ah, ah-ah, aah-ah
Ah-ah, ah-ah, ah-ah
I'm walking down the line
That divides me somewhere in my mind
On the border line of the edge
And where I walk alone
Read between the lines
What's fucked up and everything's all right
Check my vital signs to know I'm still alive
And I walk alone
I walk alone
I walk alone
I walk alone
I walk a
My shadow's the only one that walks beside me
My shallow heart's the only thing that's beating
Sometimes I wish someone out there will find me
Till then I walk alone
Ah-ah, ah-ah, ah-ah, aah-ah
Ah-ah, ah-ah
I walk alone
I walk a
I walk this empty street
On the Boulevard of broken dreams
Where the city sleeps
And I'm the only one and I walk a
My shadow's the only one that walks beside me
My shallow heart's the only thing that's beating
Sometimes I wish someone out there will find me
Till then I walk alone
(källa: http://www.elyrics.net/read/g/green-day-lyrics/boulevard-of-broken-dreams-lyrics.html)
och den andra är
Please don't leave me med P!nk
Det finns nog inga speciella skäl till den låten, tror jag...
http://www.youtube.com/watch?v=uNdPcP1lTPI
Da da da da, da da da da
Da da da, da da
Da da da, da da
I don't know if I can yell any louder
How many time I've kicked you outta here?
Or said something insulting?
Da da da, da da
I can be so mean when I wanna be
I am capable of really anything
I can cut you into pieces
But my heart is broken
Da da da, da da
Please don't leave me
Please don't leave me
I always say how I don't need you
But it's always gonna come right back to this
Please, don't leave me
How did I become so obnoxious?
What is it with you that makes me act like this?
I've never been this nasty
Da da da, da da
Can't you tell that this is all just a contest?
The one that wins will be the one that hits the hardest
But baby I don't mean it
I mean it, I promise
Da da da, da da
Please don't leave me
Oh please don't leave me
I always say how I don't need you
But it's always gonna come right back to this
Please, don't leave me
I forgot to say out loud how beautiful you really are to me
I cannot be without, you're my perfect little punching bag
And I need you, I'm sorry
Da da da, da da
Da da da da, da da da da
Da da da, da da
Please, please don't leave me
(Da da da, da da)
Baby please don't leave me
(Da da da, da da)
No, don't leave me
Please don't leave me no no no
You say I don't need you
But it's always gonna come right back
It's gonna come right back to this
Please, don't leave me
Please don't leave me, oh no no no.
I always say how I don't need you
But it's always gonna come right back to this
Please don't leave me
Baby, please, please don't leave me
Och sen så klart. Bryan Adams: Let's make a night to remember. Kolla upp texten själva och dröm. http://www.elyrics.net/read/b/bryan-adams-lyrics/let_s-make-a-night-to-remember-lyrics.html
Nu ska jag försöka koncentrera mig på lite körning, ska hämta fröken L och så ska vi till vårat stammisställe :P haha
Ska förresten försöka få länkarna att funka sen, hittar inte html- koden nu.
Puss
P
Jag svävar någonstans där uppe. Om det här är en dröm så är det en bra dröm!
3:e januari 2010
Nej, har absolut nada fantasi när det gäller rubriken idag. Orkar inte ens anstränga mig. Måste bara få skriva, skriva fort, skriva av mig, för just nu känns det som om mitt huvud kommer att explodera.
Samtidigt så vill jag inte skriva, för jag vet inte hur jag ska kunna förklara allt som pågår i mitt huvud. Vill ju inte gärna dumförklara mig själv.
Har haft det riktigt bra de senaste dagarna, riktigt trevligt sällskap, har haft en massa människor som jag tycker om så otroligt mycket omkring mig och dagarna har flutit ihop, ibland har vi suttit och diskuterat vilken dag det kan vara. Det har varit riktigt gött och allt har känts som en dröm.
Men nu är ju julhelgen över och om en vecka åker kusinen hem och då är det alltså dags att landa på jorden igen och försöka ta tag i allt det jobbiga. Jag vet att jag har en grym vecka i Uddevalla och Göteborg framför mig med ännu fler nära och kära att träffa, men ändå.
Just nu känns allt komplicerat och jag vet varken in eller ut. Jag som trodde att jag var säker på var jag stod, jag som trodde att jag visste exakt hur jag ville att allting skulle vara. Nu står jag här och känner mig som en liten flicka som har tappat bort sina föräldrar och jag vill bara skrika på mamma och pappa så att de kan hämta mig och allt ska ordna sig. Fast nu är jag ju ingen liten flicka längre. Nu ska jag lösa min situation på bästa sätt och jag vet ju att allt kommer bli bra. Riktigt bra.
För nu har jag ju lättat på hjärtat och nu ska jag ta ett djupt andetag och packa smart inför obestämd tid på västkusten. Just det, smart! Det, mina vänner, kommer definitivt att bli en utmaning!
Njut av det sista som är kvar på den här söndagskvällen nu då. Själv har jag redan haft en bra söndag, nu är det bara det jobbiga kvar.
Ska bildbomba er med en massa bilder från nyår, alla våra fikapauser m.m. snart! Ska kolla igenom bilderna och censurera först :P haha.
Toedeloe!
Jag vill!
Samtidigt så vill jag inte skriva, för jag vet inte hur jag ska kunna förklara allt som pågår i mitt huvud. Vill ju inte gärna dumförklara mig själv.
Har haft det riktigt bra de senaste dagarna, riktigt trevligt sällskap, har haft en massa människor som jag tycker om så otroligt mycket omkring mig och dagarna har flutit ihop, ibland har vi suttit och diskuterat vilken dag det kan vara. Det har varit riktigt gött och allt har känts som en dröm.
Men nu är ju julhelgen över och om en vecka åker kusinen hem och då är det alltså dags att landa på jorden igen och försöka ta tag i allt det jobbiga. Jag vet att jag har en grym vecka i Uddevalla och Göteborg framför mig med ännu fler nära och kära att träffa, men ändå.
Just nu känns allt komplicerat och jag vet varken in eller ut. Jag som trodde att jag var säker på var jag stod, jag som trodde att jag visste exakt hur jag ville att allting skulle vara. Nu står jag här och känner mig som en liten flicka som har tappat bort sina föräldrar och jag vill bara skrika på mamma och pappa så att de kan hämta mig och allt ska ordna sig. Fast nu är jag ju ingen liten flicka längre. Nu ska jag lösa min situation på bästa sätt och jag vet ju att allt kommer bli bra. Riktigt bra.
För nu har jag ju lättat på hjärtat och nu ska jag ta ett djupt andetag och packa smart inför obestämd tid på västkusten. Just det, smart! Det, mina vänner, kommer definitivt att bli en utmaning!
Njut av det sista som är kvar på den här söndagskvällen nu då. Själv har jag redan haft en bra söndag, nu är det bara det jobbiga kvar.
Ska bildbomba er med en massa bilder från nyår, alla våra fikapauser m.m. snart! Ska kolla igenom bilderna och censurera först :P haha.
Toedeloe!
Jag vill!
Men gjuuuud!
Jo, jag tänker på gotländska oftast :p Jag är ju en drama-queen, och på gotländska låter allt mycket mer dramatisk har jag fått för mig! (Det är min förklaring i alla fall!)
Sitter och lyssnar igenom den intervju jag hade med en artist för inte så längesedan, måste ju ta och skriva klart den snart, men tills dess så lyssnar jag och undrar: Låter jag sådär??! Men gjuuuud! haha Tänk på alla som får stå ut med den rösten! :)
Samtidigt så känns det grymt bra att snart kommer jag att få göra de två saker som jag älskar mest! Journalistik och design/ inredning är ju det som mitt hjärta slår extra hårt för och nu vid 25- årsåldern så är jag snart där. (Vi ignorerar det faktum att jag kommer att vara närmare 30 när jag är klar va? )
Näe, dags att göra något vettigt nu kanske!
Love,
Ge mig, ge mig ......en Nokia E72
Sitter och lyssnar igenom den intervju jag hade med en artist för inte så längesedan, måste ju ta och skriva klart den snart, men tills dess så lyssnar jag och undrar: Låter jag sådär??! Men gjuuuud! haha Tänk på alla som får stå ut med den rösten! :)
Samtidigt så känns det grymt bra att snart kommer jag att få göra de två saker som jag älskar mest! Journalistik och design/ inredning är ju det som mitt hjärta slår extra hårt för och nu vid 25- årsåldern så är jag snart där. (Vi ignorerar det faktum att jag kommer att vara närmare 30 när jag är klar va? )
Näe, dags att göra något vettigt nu kanske!
Love,
Ge mig, ge mig ......en Nokia E72
Glad!
Jag har ju haft världens sömnproblem de senaste veckorna och detta har medfört att jag har sovit bort hela dagarna och jag har varit nästan hela tiden.
Det är tråkigt, men samtidigt så har jag varit så glad! Mitt liv har varit en otrolig stor berg och dalbana den senaste tiden, sen i somras så har det varit ner ner och upp och så ner och ja, ni vet ju hur en berg och dalbana är, men nu verkar det som om allting är ganska högt upp igen.
De senaste två månaderna har jag varit lycklig och sen besviken, förbannad, ledsen men nu äntligen börjar jag känna någon balans igen och det känns riktigt bra!
Det sköna är att jag vet nog anledningen till det; jag har ofta haft riktigt bra vänner omkring mig, men det senaste året (eller de senaste 3 åren rättare sagt) så har jag förlorat ett par vänner som jag trodde var de som stod mig närmast, självklart blev jag sårad, men efter att ha tänkt efter så har dessa varit sådana som sugit ur all positiv energi ur mig. Det har varit många sådana människor runt omkring och jag bestämde mig för att "göra mig av" med dessa. Det låter hårt, men visst måste man nog kunna vara egoistisk när det gäller ens egen lycka?! Det är ju trots allt jag som ska leva det här livet och vara lycklig med mitt liv och de beslut jag har tagit när jag sitter där 60 år gammal med mina barn och barnbarn :) Då är det ju lite sent att ändra på det som varit.
Oj, vad lätt jag hamnar in på sidospår. Ska hålla mig till min röda tråd nu!
Det jag ville ha sagt var i alla fall det att nu har jag nog bara en massa bra människor omkring, människor som är starka, människor som kan bli glada när det går bra för mig och nu pratar vi inte falska leenden utan äkta glädje! Jag har vänner som jag kan prata om allt med och framför allt vänner som gör mig glad. Jag gillar att ha människor runt omkring mig som gör mig glad, lycklig, sådana som tar fram det lilla flummot som finns i mig ;) Självklart hoppas jag att dessa människor känner samma sak om mig!
Det som jag blir extra glad av är att jag fortfarande träffar sådan personer. Det känns bra och jag ler!
Parisa
Jo, det är ju söndag och jag kan inte sluta tänka! Men nu SKA jag äta!
Det är tråkigt, men samtidigt så har jag varit så glad! Mitt liv har varit en otrolig stor berg och dalbana den senaste tiden, sen i somras så har det varit ner ner och upp och så ner och ja, ni vet ju hur en berg och dalbana är, men nu verkar det som om allting är ganska högt upp igen.
De senaste två månaderna har jag varit lycklig och sen besviken, förbannad, ledsen men nu äntligen börjar jag känna någon balans igen och det känns riktigt bra!
Det sköna är att jag vet nog anledningen till det; jag har ofta haft riktigt bra vänner omkring mig, men det senaste året (eller de senaste 3 åren rättare sagt) så har jag förlorat ett par vänner som jag trodde var de som stod mig närmast, självklart blev jag sårad, men efter att ha tänkt efter så har dessa varit sådana som sugit ur all positiv energi ur mig. Det har varit många sådana människor runt omkring och jag bestämde mig för att "göra mig av" med dessa. Det låter hårt, men visst måste man nog kunna vara egoistisk när det gäller ens egen lycka?! Det är ju trots allt jag som ska leva det här livet och vara lycklig med mitt liv och de beslut jag har tagit när jag sitter där 60 år gammal med mina barn och barnbarn :) Då är det ju lite sent att ändra på det som varit.
Oj, vad lätt jag hamnar in på sidospår. Ska hålla mig till min röda tråd nu!
Det jag ville ha sagt var i alla fall det att nu har jag nog bara en massa bra människor omkring, människor som är starka, människor som kan bli glada när det går bra för mig och nu pratar vi inte falska leenden utan äkta glädje! Jag har vänner som jag kan prata om allt med och framför allt vänner som gör mig glad. Jag gillar att ha människor runt omkring mig som gör mig glad, lycklig, sådana som tar fram det lilla flummot som finns i mig ;) Självklart hoppas jag att dessa människor känner samma sak om mig!
Det som jag blir extra glad av är att jag fortfarande träffar sådan personer. Det känns bra och jag ler!
Parisa
Jo, det är ju söndag och jag kan inte sluta tänka! Men nu SKA jag äta!
Musikhjälpen
Jo, jag är nog världens största fjant ibland. Vet inte riktigt vad som har hänt med mig. Nog för att jag alltid har varit en person med en massa känslor, och jag har aldrig haft problem med att visa mina känslor, men de senaste åren har jag tydligen blivit världens lipsill! Jag gråter till allt!
Jag menar nu är det inte bara när Oprah delar ut bilar till alla i publiken som jag gråter, utan det är när vinnare av Hells kitchen koras, sista avsnittet av Vänner sänds för femtielfte gången och nu senast var det alltså till Musikhjälpen som har sänts på SVT 2 de senaste 6 dagarna (jag som trodde det var något knäppt på tvåan, men det var det alltså inte :) )
Jason aka Timbuktu, Ametist och Christer från P3 har alltså varit inlåsta i en glasbur på Avenyn i Göteborg och sänt live dygnet runt för att samla in pengar till barn som dör i malaria. Bara tanken är ju så fint så man blir lite tårögd. Folk har kunnat smsa, ringa eller kanske till och med besöka dom för att önska låtar för 50 kr eller mer och pengarna har gått till oavkortat för att hjälpa människorna som behöver det alltså.
Nu för några minuter sen så skulle de ut från denna glasbur och de grät för att de var chockade över att komma ut till verkligheten och för att svenska folket har skänkt 5 748 442 kr. Det har varit barn, studenter, vuxna, kända människor, alla har gjort sitt! Så fint, det finns ju folk med stora hjärtan därute! En 6 åring skänkte alla sina sparpengar - 5000kr! Anyways, de grät och jag grät. Hmm, jag grät nog varje gång någon kom in i glasburen och skänkte pengar.
Ok, nu glömmer vi det här och går vidare. Har erkänt i alldeles för många ord hur och varför jag är en fjant och nu räcker det :)
Söndags- Parisa
Mys på denna söndag gott folk!
Jag menar nu är det inte bara när Oprah delar ut bilar till alla i publiken som jag gråter, utan det är när vinnare av Hells kitchen koras, sista avsnittet av Vänner sänds för femtielfte gången och nu senast var det alltså till Musikhjälpen som har sänts på SVT 2 de senaste 6 dagarna (jag som trodde det var något knäppt på tvåan, men det var det alltså inte :) )
Jason aka Timbuktu, Ametist och Christer från P3 har alltså varit inlåsta i en glasbur på Avenyn i Göteborg och sänt live dygnet runt för att samla in pengar till barn som dör i malaria. Bara tanken är ju så fint så man blir lite tårögd. Folk har kunnat smsa, ringa eller kanske till och med besöka dom för att önska låtar för 50 kr eller mer och pengarna har gått till oavkortat för att hjälpa människorna som behöver det alltså.
Nu för några minuter sen så skulle de ut från denna glasbur och de grät för att de var chockade över att komma ut till verkligheten och för att svenska folket har skänkt 5 748 442 kr. Det har varit barn, studenter, vuxna, kända människor, alla har gjort sitt! Så fint, det finns ju folk med stora hjärtan därute! En 6 åring skänkte alla sina sparpengar - 5000kr! Anyways, de grät och jag grät. Hmm, jag grät nog varje gång någon kom in i glasburen och skänkte pengar.
Ok, nu glömmer vi det här och går vidare. Har erkänt i alldeles för många ord hur och varför jag är en fjant och nu räcker det :)
Söndags- Parisa
Mys på denna söndag gott folk!
-15 grader
Jahapp, då var den här då. Den förbaskade *piiiiiiiiiiip* vintern. Blev informerad om att det var -15 grader när jag klagade på att jag inte kunde känna mina fingrar längre (verkar inte som om skinnhandskar fungerar i den här staden!), nääää, så mycket kan det väl inte vara tänkte jag.
Sedan kom jag hem och undrade varför min fötter trots 3 par strumpor, i höststövlarna i och för sig, vägrade tina upp och så gick jag och kollade på termometern. Gaaaah, det var ju -15!!! Vet ni hur längesedan det var jag utsatte mig själv för den sortens kyla eller??! Det kan nog mycket väl ha varit för 3 år sedan när jag bodde här på heltid och jag kan meddela att jag inte har saknat det!
Jo, det blir många utropstecken, men jag är verkligen chockad. Jag har allt känt att det har varit något konstigt de senaste dagarna när kylan sakta men säkert har dykt upp, det har känts ovant, men jag har påmint mig själv om att jag faktiskt har bott här i 11 år, jag borde jag vara lite van i alla fall. MEN, det där stämmer ju faktiskt inte! Jag har ju inte alls bott här så länge, de senaste 3 åren har jag faktiskt bott på varmare breddgrader :P haha. Ja ja, det har fortfarande varit samma land, men tydligen så vänjer man sig vid "värmen" väldigt snabbt när man får uppleva mildare vintrar och nu när jag har fått frysa (mina tår är fortfarande IS efter en timme i värmen!) så har jag blivit ännu mer säker på att jag avskyr kyla och vinter och snö! Det gör ont, precis överallt.
Det här var sista gången jag lämnade mina ugley boots (UGGs) hemma! När pengarna ramlar kommer ska jag införskaffa ett par ännu varmare stövlar. Längtar :)
Det satt ju bra med ett klaga av sig - inlägg så här mitt i natten. Men jag har ju inget bättre för mig nu när min Skype-buddy ligger och sover :)
Nu är det dags för mat!
Sov så gott!
Lax med stekt potatis blir dagens middag, euhm, 3 på natten var det ja!
Sedan kom jag hem och undrade varför min fötter trots 3 par strumpor, i höststövlarna i och för sig, vägrade tina upp och så gick jag och kollade på termometern. Gaaaah, det var ju -15!!! Vet ni hur längesedan det var jag utsatte mig själv för den sortens kyla eller??! Det kan nog mycket väl ha varit för 3 år sedan när jag bodde här på heltid och jag kan meddela att jag inte har saknat det!
Jo, det blir många utropstecken, men jag är verkligen chockad. Jag har allt känt att det har varit något konstigt de senaste dagarna när kylan sakta men säkert har dykt upp, det har känts ovant, men jag har påmint mig själv om att jag faktiskt har bott här i 11 år, jag borde jag vara lite van i alla fall. MEN, det där stämmer ju faktiskt inte! Jag har ju inte alls bott här så länge, de senaste 3 åren har jag faktiskt bott på varmare breddgrader :P haha. Ja ja, det har fortfarande varit samma land, men tydligen så vänjer man sig vid "värmen" väldigt snabbt när man får uppleva mildare vintrar och nu när jag har fått frysa (mina tår är fortfarande IS efter en timme i värmen!) så har jag blivit ännu mer säker på att jag avskyr kyla och vinter och snö! Det gör ont, precis överallt.
Det här var sista gången jag lämnade mina ugley boots (UGGs) hemma! När pengarna ramlar kommer ska jag införskaffa ett par ännu varmare stövlar. Längtar :)
Det satt ju bra med ett klaga av sig - inlägg så här mitt i natten. Men jag har ju inget bättre för mig nu när min Skype-buddy ligger och sover :)
Nu är det dags för mat!
Sov så gott!
Lax med stekt potatis blir dagens middag, euhm, 3 på natten var det ja!
Vänskap
Har hunnit tänka en hel del på tisdagens händelser, reflektera över vad som hände och vad vänskap betyder för mig. Jag har även haft tid att umgås och prata med mina riktiga (det ska man väl inte ens behöva tillägga??) vänner och insett hur viktiga de är för mig! Vänskap för mig handlar om att ge och ta, det handlar om tillit, ärlighet, kommunikation, uppskattning, att man ställer upp för varandra i vått och torrt och även att man stannar hos varandra till och med de dagar då det är riktigt jobbigt.
Självklart behöver man alltid ta korta pauser från varandra, för det finns väl inte två människor på denna jord som har samma åsikter om ALLT?! Men i slutändan så ska båda parter veta att man alltid räkna med varandra, no matter what.
Det är lite som en kärleksrelation, men mycket starkare (på andra sätt, men ni förstår..), vänner finns där när det tar slut med killen/tjejen, vänner får höra när man är där på toppen, glad och lycklig, men även när man är där nere på botten och känner att allt är skit.
En riktig stark vänskap för mig, är när man kan skratta tillsammans för att en stund senare bråka, gråta och senare förlåta varandra och gå vidare. Inte när man vräker ur sig allt man kan komma på så fort det blir jobbigt och sen sitta där och tycka att man har haft rätt hela tiden. Inte när man låter första bästa kille komma emellan och sen tro att vänskapen är som den var innan.
Vänskap ska man vårda och ta hand om - tillsammans. Som en liten blomma! haha Ja ja, ni förstår. I min värld så låter man inte, aldrig någonsin, en pojk- eller flickvän komma emellan!
Visst är det viktigt med kärlek i livet, det tycker väl alla, men kan man verkligen vara helt säkert, jag menar 10000% säker på att den man älskar just nu kommer att vara samma som man älskar mer än allt på denna jord tills man dör? Och även om man har den turen, skulle man vilja bli en och samma person med den människan och inte ha någonting för sig själv resten av livet?!
Jo, jag är djup för första gången, i alla fall som jag visar utåt, men jag skulle aldrig aldrig någonsin vilja ge upp den jag är, ge upp mina vänner och allt jag någonsin trott på för någon kille i hela världen! Och dessutom, om man verkligen älskar någon så låter man väl inte den personen göra så heller?
Mycket, mycket text blev det nu och jag orkar verkligen inte läsa igenom allt och ändra felstavningar, så säg till om det förekommer några sådana.
Ska väl lägga till en glad bild på moi för att väga upp mot allt depp.
Love
Tack alla mina vänner och alla andra som står mig nära, säger nog det alldeles för sällan, men ni betyder allt!
Självklart behöver man alltid ta korta pauser från varandra, för det finns väl inte två människor på denna jord som har samma åsikter om ALLT?! Men i slutändan så ska båda parter veta att man alltid räkna med varandra, no matter what.
Det är lite som en kärleksrelation, men mycket starkare (på andra sätt, men ni förstår..), vänner finns där när det tar slut med killen/tjejen, vänner får höra när man är där på toppen, glad och lycklig, men även när man är där nere på botten och känner att allt är skit.
En riktig stark vänskap för mig, är när man kan skratta tillsammans för att en stund senare bråka, gråta och senare förlåta varandra och gå vidare. Inte när man vräker ur sig allt man kan komma på så fort det blir jobbigt och sen sitta där och tycka att man har haft rätt hela tiden. Inte när man låter första bästa kille komma emellan och sen tro att vänskapen är som den var innan.
Vänskap ska man vårda och ta hand om - tillsammans. Som en liten blomma! haha Ja ja, ni förstår. I min värld så låter man inte, aldrig någonsin, en pojk- eller flickvän komma emellan!
Visst är det viktigt med kärlek i livet, det tycker väl alla, men kan man verkligen vara helt säkert, jag menar 10000% säker på att den man älskar just nu kommer att vara samma som man älskar mer än allt på denna jord tills man dör? Och även om man har den turen, skulle man vilja bli en och samma person med den människan och inte ha någonting för sig själv resten av livet?!
Jo, jag är djup för första gången, i alla fall som jag visar utåt, men jag skulle aldrig aldrig någonsin vilja ge upp den jag är, ge upp mina vänner och allt jag någonsin trott på för någon kille i hela världen! Och dessutom, om man verkligen älskar någon så låter man väl inte den personen göra så heller?
Mycket, mycket text blev det nu och jag orkar verkligen inte läsa igenom allt och ändra felstavningar, så säg till om det förekommer några sådana.
Ska väl lägga till en glad bild på moi för att väga upp mot allt depp.
Love
Tack alla mina vänner och alla andra som står mig nära, säger nog det alldeles för sällan, men ni betyder allt!
Vilken helg det blev!
Igår blev det i vanlig ordning jobb på kåren, var där från kl.16.30 - 8.30. Idag ser jag väl ut så som jag känner mig, som om jag har blivit påkörd av en stor lastbil, och så backade den och körde över mig igen.
Jo, har jag sagt att mina nära och kära ofta påpekar att jag överdriver ofta och mycket?!
Fast den här gången överdriver jag inte, en massa spring och tunga lyft under kvällen-natten-morgonen har medfört att jag har ont precis överallt och imorse (jaja, kl.13-någonting) när jag kollade i spegeln och hoppade jag nästan bakåt av en läskiga bilden som dök upp i spegeln!
I alla fall, igår var även dagen då jag gjorde min första intervju som skulle publiceras, den kommer väl i nästa nummer av kårtidningen och det känns GÖTT! Verkligen på tiden skulle jag vilja säga!
Idag är jag dock på förbaskat dåligt humör och jag vill bara låsa in mig i ett rum (alternativt gömma mig i en grotta) tills jag har blivit människa igen. Jag hade sett fram emot en helg med en massa leenden, trots tröttheten, men det slutade med att jag låste in mig i min systers rum hela dagen och varvade sömn med en massa skräp-program på webb-tv.
Och jo, varje gång min mobil, eller någon annans mobil klickar så hoppar mitt hjärta över ett par slag. Det känns mer fel än rätt, men vad ska man göra egentligen? Hur vet man? Hur länge ska man vänta? Det är inte ok att spendera en hel lördag med att ha ont överallt, fysiskt och psykiskt. Idag skulle ju ha blivit en bra dag :/
Hur som helst, nu ser jag fram emot måndag då R flyttar tillbaks till Gävle, skönt med en klok människa i den här stan!
Trevlig lördag på er!
Hoppas på att den här dagen tar slut någongång, att jag vaknar imorgon och inser att det här var en dum dröm, att min mobil börjar fungera (för det måste ju vara därför inga sms kommer fram!) och framför allt att jag får besök imorgon. Om allt det här händer så lovar jag att inte önska mig något i julklapp!
Jo, har jag sagt att mina nära och kära ofta påpekar att jag överdriver ofta och mycket?!
Fast den här gången överdriver jag inte, en massa spring och tunga lyft under kvällen-natten-morgonen har medfört att jag har ont precis överallt och imorse (jaja, kl.13-någonting) när jag kollade i spegeln och hoppade jag nästan bakåt av en läskiga bilden som dök upp i spegeln!
I alla fall, igår var även dagen då jag gjorde min första intervju som skulle publiceras, den kommer väl i nästa nummer av kårtidningen och det känns GÖTT! Verkligen på tiden skulle jag vilja säga!
Idag är jag dock på förbaskat dåligt humör och jag vill bara låsa in mig i ett rum (alternativt gömma mig i en grotta) tills jag har blivit människa igen. Jag hade sett fram emot en helg med en massa leenden, trots tröttheten, men det slutade med att jag låste in mig i min systers rum hela dagen och varvade sömn med en massa skräp-program på webb-tv.
Och jo, varje gång min mobil, eller någon annans mobil klickar så hoppar mitt hjärta över ett par slag. Det känns mer fel än rätt, men vad ska man göra egentligen? Hur vet man? Hur länge ska man vänta? Det är inte ok att spendera en hel lördag med att ha ont överallt, fysiskt och psykiskt. Idag skulle ju ha blivit en bra dag :/
Hur som helst, nu ser jag fram emot måndag då R flyttar tillbaks till Gävle, skönt med en klok människa i den här stan!
Trevlig lördag på er!
Hoppas på att den här dagen tar slut någongång, att jag vaknar imorgon och inser att det här var en dum dröm, att min mobil börjar fungera (för det måste ju vara därför inga sms kommer fram!) och framför allt att jag får besök imorgon. Om allt det här händer så lovar jag att inte önska mig något i julklapp!
Mycket glädje blandat med lite ångest
Så känns det just nu, förutom att jag är ruskigt trött också!
De senaste dagarna, ok veckorna, har det hänt saker hela tiden och även om jag ändå sover ca 11 timmar varje natt så är jag fortfarande trött nästan hela tiden. Mycket jobbigt! Men men, försöker njuta av varje minut jag har kvar här på Gotland.
Flyttar på onsdag eller torsdag och det känns mer och mer sorgligt ju fler grejor som försvinner från lägenheten och jag får nästan kämpa för att hålla tillbaka tårarna allt eftersom antalet fyllda bananlådor med mina tillhörigheter ökar. Jag har ju letat efter och valt ut varenda pryl i lägenheten under dessa tre år som har gått och de passar ju så fint här, allting tillsammans. Nu ska mina saker bli någon annans och resten ska till källaren till jag har hittat nästa lägenhet som ska bli min bas.
Det är ändå lustigt, lustigt hur jag grät när jag skulle flytta hit, när jag sa hejdå till mina systrar som jag aldrig varit ifrån längre än tre veckor, hur jag grät när jag skulle säga hejdå till mina föräldrar när de skulle åka hem efter att vi var klara med flytten. Jag har gråtit varje gång jag har åkt hem till ön efter att ha besökt familjen, och nu gråter jag när jag ska lämna slottet- stället som har varit MITT. Här har jag kunnat låsa dörren och bara vara när jag inte orkat med något/någon. Nu ska jag tillbaks till min familj, missförstå mig rätt, dessa människor älskar jag över allt annat! Men det känns ändå märkligt att behöva samsas om saker med fyra andra människor, att behöva kompromissa om saker med fyra andra starka viljor.
Jag känner på mig att det kommer bli bra, men precis när jag trodde att jag var klar med den här ön, så kom jag på att njae, jag är nog inte riktigt klar än. Synd bara att jag hann säga upp lägenheten innan jag kom på det! Eller så ska man flytta när det är som är bäst, flytta med bara bra minnen.
De senaste dagarna, ok veckorna, har det hänt saker hela tiden och även om jag ändå sover ca 11 timmar varje natt så är jag fortfarande trött nästan hela tiden. Mycket jobbigt! Men men, försöker njuta av varje minut jag har kvar här på Gotland.
Flyttar på onsdag eller torsdag och det känns mer och mer sorgligt ju fler grejor som försvinner från lägenheten och jag får nästan kämpa för att hålla tillbaka tårarna allt eftersom antalet fyllda bananlådor med mina tillhörigheter ökar. Jag har ju letat efter och valt ut varenda pryl i lägenheten under dessa tre år som har gått och de passar ju så fint här, allting tillsammans. Nu ska mina saker bli någon annans och resten ska till källaren till jag har hittat nästa lägenhet som ska bli min bas.
Det är ändå lustigt, lustigt hur jag grät när jag skulle flytta hit, när jag sa hejdå till mina systrar som jag aldrig varit ifrån längre än tre veckor, hur jag grät när jag skulle säga hejdå till mina föräldrar när de skulle åka hem efter att vi var klara med flytten. Jag har gråtit varje gång jag har åkt hem till ön efter att ha besökt familjen, och nu gråter jag när jag ska lämna slottet- stället som har varit MITT. Här har jag kunnat låsa dörren och bara vara när jag inte orkat med något/någon. Nu ska jag tillbaks till min familj, missförstå mig rätt, dessa människor älskar jag över allt annat! Men det känns ändå märkligt att behöva samsas om saker med fyra andra människor, att behöva kompromissa om saker med fyra andra starka viljor.
Jag känner på mig att det kommer bli bra, men precis när jag trodde att jag var klar med den här ön, så kom jag på att njae, jag är nog inte riktigt klar än. Synd bara att jag hann säga upp lägenheten innan jag kom på det! Eller så ska man flytta när det är som är bäst, flytta med bara bra minnen.
Morgonmänniska?!
Njae, inte riktigt än, men jag skulle vilja påstå att jag är på god väg! Den här veckan har jag nog gått upp före kl.10.30 varje dag. Ni kanske tänker att "10.30, men det är ju nästan lunch då!", men med tanke att jag brukar sova fram till 11, 12 de dagar då jag inte har någon anledning att gå upp så är 10.30 tidigt! Det har varit så skönt att ta vara på dagarna, hinna göra alla ärenden, träffa folk osv. Ibland har jag till och med gått upp vid 7.30, jag har varit trött större delen av dagen, men jag börjar lära mig att lägga mig i tid också = positivt!
Kul att man vid 24-års åldern börjar lära sig sådant... Men bättre sent än aldrig.
Märker att jag inte har något vettigt att skriva. Fick ett sms 8.50 imorse som gjorde mig otroligt irriterad! Jag har nog att tänka på själv, orkar inte bli inblandad i andras privatliv och all dramatik som det innebär. Jag har själv fått höra lögner och en massa skitsnack genom åren, men nu verkar det tydligen ha blivit dags att tala sanning och då måste JAG vara den hjälper till. Nä, ska nog bara strunta i det. Ska inte förstöra min lördag.
Ikväll är det dags för middag med jobbet, hoppas på en trevlig kväll!
Toedeloe!
Parisa
Inte min huvudvärk.
Kul att man vid 24-års åldern börjar lära sig sådant... Men bättre sent än aldrig.
Märker att jag inte har något vettigt att skriva. Fick ett sms 8.50 imorse som gjorde mig otroligt irriterad! Jag har nog att tänka på själv, orkar inte bli inblandad i andras privatliv och all dramatik som det innebär. Jag har själv fått höra lögner och en massa skitsnack genom åren, men nu verkar det tydligen ha blivit dags att tala sanning och då måste JAG vara den hjälper till. Nä, ska nog bara strunta i det. Ska inte förstöra min lördag.
Ikväll är det dags för middag med jobbet, hoppas på en trevlig kväll!
Toedeloe!
Parisa
Inte min huvudvärk.
Dags att vända blad. . .
Ja, då var det dags för ännu ett stort beslut i mit liv. Ungefär samma tid som jag kom till den här ön för ganska exakt 3 år sedan så befann jag mig i Gotlandshems lokal och sa upp min lägenhet. Usch, jag kanske borde ha formulerat det här inlägget bättre i mitt huvud innan jag satte mig framför datorn, men nu får det bli som det blir. Var bara tvungen att få det här nedskrivet.
Vet inte varför det känns så jobbigt egentligen. Eller jo, det vet jag visst det. För tre år sen, i slutet av juli 2006 fick jag veta att jag hade blivit antagen till utbildningen här på ön. Beskedet kom ca 2 veckor före uppropet, fixade lägenhet, packade ihop allt jag ägde, fixade med adressändring och allt annat som måste göras och tog mitt pick och pack (med mamma och pappas hjälp) och den 25:e augusti 2006 gick flyttlasset.
Då var jag 21 år gammal och tårarna rann när jag skulle lämna mina familj, lägenheten som jag spenderat de senaste 7 åren i, tryggheten att veta att jag alltid hade min familj i närheten, kärlek. Så här långt borta hade jag aldrig varit från dem. Jag kan dock meddela att tårarna började rinna efter varje gång jag hade varit och hälsat på under dessa år, det var alltid jobbigt att säga hejdå.
Nu, lagom till min 25-års dag går alltså flyttlasset igen. Jag är inte 100% säker på vart dock, antingen hem eller till en storstad. Det jag vet helt säkert är att den Parisa som lämnar Gotland i slutet av september kommer att vara en helt annan människa än den som kom hit den där dagen i slutet av augusti för tre år sen.
Det har varit tre helt fantastiska år, det har varit skola, fester, jobb och massa nya människor. När jag bestämde mig för att flytta hit så hade jag en plan, jag hade något att se fram emot och beslutet blev det bästa jag tagit i hela mitt liv.
Varför känns då inte det här beslutet om att flytta härifrån lika bra? Nu är jag inte lika säker på vad som kommer att hända härnäst, och kontrollfreaket i mig håller på att bli galen! Men men, det löser sig...det gör det alltid.
Oj, nu blev det ett väldigt långt inlägg. Har ju inte ens hunnit nämna att syster mellan lämnade mig i fredags för att hinna träffa några kompisar innan sommaren tar slut. Jag får vara själv i lägenheten för första gången på 2 månader och det känns konstigt. Det har varit en mycket ovanlig sommar, men den har haft sina ljusa stunder med, det får dock vänta till nästa inlägg.
Nu ska jag ta vara på min överskottsenergi och göra något vettigt! Söka jobb!
Parisa
Hur kan man lägga ner LIpstick Jungle? Jag kan inte förstå...
Vet inte varför det känns så jobbigt egentligen. Eller jo, det vet jag visst det. För tre år sen, i slutet av juli 2006 fick jag veta att jag hade blivit antagen till utbildningen här på ön. Beskedet kom ca 2 veckor före uppropet, fixade lägenhet, packade ihop allt jag ägde, fixade med adressändring och allt annat som måste göras och tog mitt pick och pack (med mamma och pappas hjälp) och den 25:e augusti 2006 gick flyttlasset.
Då var jag 21 år gammal och tårarna rann när jag skulle lämna mina familj, lägenheten som jag spenderat de senaste 7 åren i, tryggheten att veta att jag alltid hade min familj i närheten, kärlek. Så här långt borta hade jag aldrig varit från dem. Jag kan dock meddela att tårarna började rinna efter varje gång jag hade varit och hälsat på under dessa år, det var alltid jobbigt att säga hejdå.
Nu, lagom till min 25-års dag går alltså flyttlasset igen. Jag är inte 100% säker på vart dock, antingen hem eller till en storstad. Det jag vet helt säkert är att den Parisa som lämnar Gotland i slutet av september kommer att vara en helt annan människa än den som kom hit den där dagen i slutet av augusti för tre år sen.
Det har varit tre helt fantastiska år, det har varit skola, fester, jobb och massa nya människor. När jag bestämde mig för att flytta hit så hade jag en plan, jag hade något att se fram emot och beslutet blev det bästa jag tagit i hela mitt liv.
Varför känns då inte det här beslutet om att flytta härifrån lika bra? Nu är jag inte lika säker på vad som kommer att hända härnäst, och kontrollfreaket i mig håller på att bli galen! Men men, det löser sig...det gör det alltid.
Oj, nu blev det ett väldigt långt inlägg. Har ju inte ens hunnit nämna att syster mellan lämnade mig i fredags för att hinna träffa några kompisar innan sommaren tar slut. Jag får vara själv i lägenheten för första gången på 2 månader och det känns konstigt. Det har varit en mycket ovanlig sommar, men den har haft sina ljusa stunder med, det får dock vänta till nästa inlägg.
Nu ska jag ta vara på min överskottsenergi och göra något vettigt! Söka jobb!
Parisa
Hur kan man lägga ner LIpstick Jungle? Jag kan inte förstå...
En tisdag som känns som fredag
Japp, så känns det. Kanske för att lillasyster är på personalfest och jag fick sitta och hänga med henne och en kollega när de förfestade. Jag kämpar ju på och samlar pensionärspoäng ju! Tvivlar dock inte på att hon festar istället för oss båda, så jag kan vara lugn.
Det har varit en otrolig konstig dag idag, kanske för att jag inte fick min skönhetssömn utan vaknade vid 6-tiden imorse av magkatarr, och så kallsvettades jag och var alldeles yr. Skönt att lillasyster bor här tillfälligt så hon kunde gå upp och ta hand om mig. GULD värt! Tack!
Det som är lite jobbigt med att vara själv är att man hinner tänka väldigt mycket. På framtiden, jobb, utbildning osv. Ibland kan det kännas lite som om kastat ner en gigantisk sten som står i min väg mot mina drömmar. En gigantisk sten som jag måste hitta en väg runt eller klättra över för att nå dit jag vill. Jag är väl medveten om att man oftast förstorar saker till något som de inte är egentligen,allt kommer ju lösa sig, men just nu känns det tungt.
Är inne en "tycka synd om mig själv"- fas, och jag vet att jag måste ur den snart för att gå vidare och bestämma mig för hur närmaste framtiden ska se ut, men just nu känns detför jävligt vissa dagar och det enda jag kan tänka på är när allt ska bli som vanligt. Även fast jag vet hur många jag har omkring mig som finns där för mig så känns det väldigt ensamt ibland.
Det är skönt att skriva av sig i alla fall och snart ska jag väl försöka fixa lite här i bloggen, kanske börja fixa med bilder också.
Parisa
punkt slut.
Det har varit en otrolig konstig dag idag, kanske för att jag inte fick min skönhetssömn utan vaknade vid 6-tiden imorse av magkatarr, och så kallsvettades jag och var alldeles yr. Skönt att lillasyster bor här tillfälligt så hon kunde gå upp och ta hand om mig. GULD värt! Tack!
Det som är lite jobbigt med att vara själv är att man hinner tänka väldigt mycket. På framtiden, jobb, utbildning osv. Ibland kan det kännas lite som om kastat ner en gigantisk sten som står i min väg mot mina drömmar. En gigantisk sten som jag måste hitta en väg runt eller klättra över för att nå dit jag vill. Jag är väl medveten om att man oftast förstorar saker till något som de inte är egentligen,allt kommer ju lösa sig, men just nu känns det tungt.
Är inne en "tycka synd om mig själv"- fas, och jag vet att jag måste ur den snart för att gå vidare och bestämma mig för hur närmaste framtiden ska se ut, men just nu känns det
Det är skönt att skriva av sig i alla fall och snart ska jag väl försöka fixa lite här i bloggen, kanske börja fixa med bilder också.
Parisa
punkt slut.
Skillnaden mellan tjejer och killar.
Det här har jag tänkt på och även diskuterat med mina vänner många gånger, och jag har en känsla av att det kommer komma fler inlägg angående det här ämnet. Väldigt intressant!
Många av mina goda vänner är killar, detta av flera anledningar. Dels för att det har råkat bli så för vi har träffats genom jobb och skola eller liknande, dels så är det på något sätt ett medvetet val då killar oftast är mindre komplicerade att umgås med. Det är inget skitsnack, som det lätt blir mellan tjejer annars; killar säger vad de tycker och tänker, till skillnad från många tjejkompisar som jag har haft som snackar skit bakom ryggen på varandra och sen är falska mot varandra. Usch 1.
Killar bråkar med varandra, lättar på hjärtat, pratar inte på ett tag, och sen glömmer de att bråket ägt rum. Tjejer kan inte glömma bråk. De bråkar med varandra, slutar prata med varandra, och sen OM de börjar prata med varandra igen så kommer det antagligen vara dålig stämning väldigt länge. Usch 2.
Nu verkar det ju som om killar är mycket bättre än tjejer och just när det gäller dessa punkter så trodde jag att det var så också. Sen så en dag hörde jag två av mina killkompisar prata med varandra om en gemensam tjejkompis. De pratade om hur falsk hon var, hur hon bara hälsade på dem när hon kände för det. Hur hon började ignorera deras vänskap när hon skaffade pojkvän osv osv. Diskussionen fortsatte ett tag.
Så frågade jag dom varför de inte bara sa upp vänskapen. Varför slösa bort sin tid genom att umgås med en person som beter sig på det viset? Logiskt för mig. Men tydligen inte för dem. De tyckte att det var en så stor sak att säga upp vänskapen och fortsatte att ha kontakt med tjejen i fråga när det passade henne. För de kan ju inte sluta umgås... (say whaaaat? )
Då slog det mig hur skrämmande lika killar och tjejer är egentligen. Det finns ganska mycket skitsnack bland killar också, men killar är så upptagna med att säga att tjejer är så komplicerade, att de snackar skit om varandra, att de inte har upptäckt hur de själva beter sig.
För visst är det så att för de flesta tjejer så är det en självklarhet att man inte umgås med någon som bara hör av sig när hon/han känner för det?
Då har jag lättat på mitt hjärta för den här gången, skulle gärna vilja höra andra åsikter angående detta!
Parisa
Välj och sortera dina vänner med omsorg. Blir du mer arg och irriterad än glad på dem så säg hejdå!
Många av mina goda vänner är killar, detta av flera anledningar. Dels för att det har råkat bli så för vi har träffats genom jobb och skola eller liknande, dels så är det på något sätt ett medvetet val då killar oftast är mindre komplicerade att umgås med. Det är inget skitsnack, som det lätt blir mellan tjejer annars; killar säger vad de tycker och tänker, till skillnad från många tjejkompisar som jag har haft som snackar skit bakom ryggen på varandra och sen är falska mot varandra. Usch 1.
Killar bråkar med varandra, lättar på hjärtat, pratar inte på ett tag, och sen glömmer de att bråket ägt rum. Tjejer kan inte glömma bråk. De bråkar med varandra, slutar prata med varandra, och sen OM de börjar prata med varandra igen så kommer det antagligen vara dålig stämning väldigt länge. Usch 2.
Nu verkar det ju som om killar är mycket bättre än tjejer och just när det gäller dessa punkter så trodde jag att det var så också. Sen så en dag hörde jag två av mina killkompisar prata med varandra om en gemensam tjejkompis. De pratade om hur falsk hon var, hur hon bara hälsade på dem när hon kände för det. Hur hon började ignorera deras vänskap när hon skaffade pojkvän osv osv. Diskussionen fortsatte ett tag.
Så frågade jag dom varför de inte bara sa upp vänskapen. Varför slösa bort sin tid genom att umgås med en person som beter sig på det viset? Logiskt för mig. Men tydligen inte för dem. De tyckte att det var en så stor sak att säga upp vänskapen och fortsatte att ha kontakt med tjejen i fråga när det passade henne. För de kan ju inte sluta umgås... (say whaaaat? )
Då slog det mig hur skrämmande lika killar och tjejer är egentligen. Det finns ganska mycket skitsnack bland killar också, men killar är så upptagna med att säga att tjejer är så komplicerade, att de snackar skit om varandra, att de inte har upptäckt hur de själva beter sig.
För visst är det så att för de flesta tjejer så är det en självklarhet att man inte umgås med någon som bara hör av sig när hon/han känner för det?
Då har jag lättat på mitt hjärta för den här gången, skulle gärna vilja höra andra åsikter angående detta!
Parisa
Välj och sortera dina vänner med omsorg. Blir du mer arg och irriterad än glad på dem så säg hejdå!
Internet.
Försökte ett tag med en bra rubrik, men internet sammanfattar nog det hela ganska bra. Det är ju väldigt många par som pratar om hur bra de har det, hur lycklig lottade de är för att deras partner inte är svartsjuk, de litar på varandra till 100% osv osv.
Men ändå så håller majoriteten av dessa par på att skriva meddelanden till varandra, på Facebook och liknande sidor, dagligen, bara för att visa för alla andra att de är ett par.
Först och främst så förstår jag inte riktigt vitsen att vara online på sådana sidor när man redan har en partner, speciellt inte när man använder dessa s.k. communities för att ständigt lära känna nya människor och ha kontakt med diverse f.d flirtar osv. Sedan tycker jag att flera meddelanden om dagen till den man träffar varje dag visar att man kanske är lite svartsjuk ändå - med all rätt!
Det här var allt jag hade att komma med om ämnet. Ville bara nämna det, och sen strunta i det. Inte mitt problem, för jag säger redan från början att jag inte accepterar sådant, det är inte ok! Antingen är man mogen för ett förhållande, eller så är man inte det. När man är mogen så lägger man vissa beteenden bakom sig.
Tack för mig.
Kanske dags att färga de gråa hårstråna idag.
Men ändå så håller majoriteten av dessa par på att skriva meddelanden till varandra, på Facebook och liknande sidor, dagligen, bara för att visa för alla andra att de är ett par.
Först och främst så förstår jag inte riktigt vitsen att vara online på sådana sidor när man redan har en partner, speciellt inte när man använder dessa s.k. communities för att ständigt lära känna nya människor och ha kontakt med diverse f.d flirtar osv. Sedan tycker jag att flera meddelanden om dagen till den man träffar varje dag visar att man kanske är lite svartsjuk ändå - med all rätt!
Det här var allt jag hade att komma med om ämnet. Ville bara nämna det, och sen strunta i det. Inte mitt problem, för jag säger redan från början att jag inte accepterar sådant, det är inte ok! Antingen är man mogen för ett förhållande, eller så är man inte det. När man är mogen så lägger man vissa beteenden bakom sig.
Tack för mig.
Kanske dags att färga de gråa hårstråna idag.
