Parisa

Herregud säger jag bara! Räcker det inte med typ 5 saker åt gången hela tiden eller?!
I tisdags, natten mellan tisdag 25/10 och onsdag 26/10, fick jag ont i magen, trodde att det berodde på att jag hade ätit dåligt, eller bebisen. Så blev det värre och värre, och efter kontakt med sjukvårdsupplysningen så tyckte de att jag skulle åka in till sjukhuset om jag kände att det blev värre.

Jag väntade lite eftersom P trodde att det kanske var växtvärk eller något. Kunde inte sova på hela natten och jag kunde knappt gå, så vid 15-tiden på onsdag så orkade jag inte mer och då åkte vi in till akuten. Som vanligt så kan inget gå fort där! Vid 18 någongång så fick jag träffa en läkare som konstaterade att allt var ok med Plutt, bra!

Så fick vi vänta i ca 4 timmar till på en kirurg som skulle kolla vad det kunde vara. Skittrevlig läkare förresten! Han trodde att det kunde vara blindtarmen, men de skulle kolla med ultraljud först. Åka säng till röntgen, hmm, vätska som hade läkt ut i det området, det kunde vara blindtarmen. Vad betyder det?!
Kirurgen beslutar att jag får stanna kvar över natten, de som känner mig vet väl vad jag tycker om sjukhus! :( Blev körd upp till gyn, för att de skulle kunna ha koll på bebisen, så skulle de ta blodprover på natten och se vad nästa steg skulle vara.
Vilka surkärringar det var på den avdelningen då! De lät knappt P komma in med kläder till mig (jag tar inte på mig sjukhusskjortan i onödan och de ville inte acceptera det! Gaaaah!), jag grät och hotade med att gå, till slut så fick P åka hem och komma tillbaks med kläder och då lät inte sköterskan honom komma in på avdelningen, nog för att klockan var 00.40, men vi var ute i korridoren så jag störde inte någon direkt! Jag grät och gick och släppt in honom.

Jaja, efter mycket tjafs hit och dit om allt så gick jag och lade mig till slut! Vid 2.30 tog de nya blodprover och sen somnade jag. En och en halv timme senare så kommer kirurgen och säger att jag får börja ta antibiotika på dagen (man kan tydligen ta det istället för att opereras!), jag blev glad och försökte somna, men så kommer han 20 minuter senare och säger, vi har beslutat för att ta bort blindtarmen istället. Whaaaaat?! Parisa har varit skiträdd i hela sitt liv för att behöva opereras! Började skaka i hela kroppen och trodde jag skulle dö typ!

Som om jag kunde somna efter det där beslutet. Nu är jag inte bara skithungrig, utan väldigt rädd också! Gick upp och ringde P och sa att han skulle komma in innan operationen, lite senare ringde jag hela supportteamet: mamma, pappa och lillasyster som är kvar i stan. Sjuksköterskorna som redan hatade mig för att jag vägrat ta på mig sjukhuskläderna, hatade mig ännu mer när nästan hela familjen var där 7.30 typ! Haha..

Sen gick det rätt fort, kirurgen och han där kirurgen från akuten kom upp och kände på magen, japp, svinont fortfarande! Ett tag tänkte jag låtsas att det inte gjorde ont längre för att slippa opereras! Äh, det var tydligen ingen bra idé. Fick åka ner ganska snart efter det, var rädd för att känna smärta under operationen, för att dö och för allt möjligt. Inte min favoritdag direkt!

Men sen träffade jag de mest underbara människorna, morgon-sjuksköterskan som körde ner mig till op, narkossjuksköterskan, narkosläkaren. Alla tog sig tid för att lugna ner mig och ner jag väl blev sövd så var jag inte ett dugg rädd! De förklarade allt och sa att de hade stenkoll på mig. De hade till och med ringt förlossningen och sagt att en barnmorska skulle komma till uppvaket så jag kunde höra Plutts hjärta.
Och när jag blev rädd efter att jag fick värkstillande rätt in i blodet så sa narkosläkaren att jag kunde bestämma själv vad jag ville drömma om när jag var nedsövd. Bara jag tänkte på det tillräckligt mycket. Man skulle kunna säga att han rädda mitt liv. Typ. För så rädd som jag var precis innan han sa det!

Nä, operationen gick bra, peppar peppar, sen fick jag bra värkstillande och fick sova en natt till på kirurgiska mottagningen, eller vad det hette. Jag överlevde iallafall. Nu får vi se hur det går när det ska ta bort agrafferna den 8/11! Nu är jag rädd för nästa steg :(

Men det första jag sa på uppvaket var att jag var så stolt över mig själv :p haha, läkarna måste jag ha trott jag var lite knäpp :)

Och Plutt blev nog lite påverkad av narkosen, för som h*n sparkade! Och så har Plutt hållit på sen dess, det är sparkar och antagligen en del kullerbyttor med. Sötnosen! Nu ska jag försöka hålla mig borta från sjukhuset tills det är dags för Plutt att titta ut...

Exakt 4 månader kvar nu.


Sötaste bebisen. Må bra och var lycklig. För snart kommer det vara ett gäng galningar som pratar bebisspråk med dig! :P