Dags att vända blad. . .
Ja, då var det dags för ännu ett stort beslut i mit liv. Ungefär samma tid som jag kom till den här ön för ganska exakt 3 år sedan så befann jag mig i Gotlandshems lokal och sa upp min lägenhet. Usch, jag kanske borde ha formulerat det här inlägget bättre i mitt huvud innan jag satte mig framför datorn, men nu får det bli som det blir. Var bara tvungen att få det här nedskrivet.
Vet inte varför det känns så jobbigt egentligen. Eller jo, det vet jag visst det. För tre år sen, i slutet av juli 2006 fick jag veta att jag hade blivit antagen till utbildningen här på ön. Beskedet kom ca 2 veckor före uppropet, fixade lägenhet, packade ihop allt jag ägde, fixade med adressändring och allt annat som måste göras och tog mitt pick och pack (med mamma och pappas hjälp) och den 25:e augusti 2006 gick flyttlasset.
Då var jag 21 år gammal och tårarna rann när jag skulle lämna mina familj, lägenheten som jag spenderat de senaste 7 åren i, tryggheten att veta att jag alltid hade min familj i närheten, kärlek. Så här långt borta hade jag aldrig varit från dem. Jag kan dock meddela att tårarna började rinna efter varje gång jag hade varit och hälsat på under dessa år, det var alltid jobbigt att säga hejdå.
Nu, lagom till min 25-års dag går alltså flyttlasset igen. Jag är inte 100% säker på vart dock, antingen hem eller till en storstad. Det jag vet helt säkert är att den Parisa som lämnar Gotland i slutet av september kommer att vara en helt annan människa än den som kom hit den där dagen i slutet av augusti för tre år sen.
Det har varit tre helt fantastiska år, det har varit skola, fester, jobb och massa nya människor. När jag bestämde mig för att flytta hit så hade jag en plan, jag hade något att se fram emot och beslutet blev det bästa jag tagit i hela mitt liv.
Varför känns då inte det här beslutet om att flytta härifrån lika bra? Nu är jag inte lika säker på vad som kommer att hända härnäst, och kontrollfreaket i mig håller på att bli galen! Men men, det löser sig...det gör det alltid.
Oj, nu blev det ett väldigt långt inlägg. Har ju inte ens hunnit nämna att syster mellan lämnade mig i fredags för att hinna träffa några kompisar innan sommaren tar slut. Jag får vara själv i lägenheten för första gången på 2 månader och det känns konstigt. Det har varit en mycket ovanlig sommar, men den har haft sina ljusa stunder med, det får dock vänta till nästa inlägg.
Nu ska jag ta vara på min överskottsenergi och göra något vettigt! Söka jobb!
Parisa
Hur kan man lägga ner LIpstick Jungle? Jag kan inte förstå...
Vet inte varför det känns så jobbigt egentligen. Eller jo, det vet jag visst det. För tre år sen, i slutet av juli 2006 fick jag veta att jag hade blivit antagen till utbildningen här på ön. Beskedet kom ca 2 veckor före uppropet, fixade lägenhet, packade ihop allt jag ägde, fixade med adressändring och allt annat som måste göras och tog mitt pick och pack (med mamma och pappas hjälp) och den 25:e augusti 2006 gick flyttlasset.
Då var jag 21 år gammal och tårarna rann när jag skulle lämna mina familj, lägenheten som jag spenderat de senaste 7 åren i, tryggheten att veta att jag alltid hade min familj i närheten, kärlek. Så här långt borta hade jag aldrig varit från dem. Jag kan dock meddela att tårarna började rinna efter varje gång jag hade varit och hälsat på under dessa år, det var alltid jobbigt att säga hejdå.
Nu, lagom till min 25-års dag går alltså flyttlasset igen. Jag är inte 100% säker på vart dock, antingen hem eller till en storstad. Det jag vet helt säkert är att den Parisa som lämnar Gotland i slutet av september kommer att vara en helt annan människa än den som kom hit den där dagen i slutet av augusti för tre år sen.
Det har varit tre helt fantastiska år, det har varit skola, fester, jobb och massa nya människor. När jag bestämde mig för att flytta hit så hade jag en plan, jag hade något att se fram emot och beslutet blev det bästa jag tagit i hela mitt liv.
Varför känns då inte det här beslutet om att flytta härifrån lika bra? Nu är jag inte lika säker på vad som kommer att hända härnäst, och kontrollfreaket i mig håller på att bli galen! Men men, det löser sig...det gör det alltid.
Oj, nu blev det ett väldigt långt inlägg. Har ju inte ens hunnit nämna att syster mellan lämnade mig i fredags för att hinna träffa några kompisar innan sommaren tar slut. Jag får vara själv i lägenheten för första gången på 2 månader och det känns konstigt. Det har varit en mycket ovanlig sommar, men den har haft sina ljusa stunder med, det får dock vänta till nästa inlägg.
Nu ska jag ta vara på min överskottsenergi och göra något vettigt! Söka jobb!
Parisa
Hur kan man lägga ner LIpstick Jungle? Jag kan inte förstå...
Kommentarer
Trackback
