Parisa

Eller, vill jag det? Men hjälp vad bra folk ser ut? Och så googlar man deras ålder- hmm, 58. Va??!! Jag hade nog gissat på 40 max!

Japp, jag sitter här och kollar på inför Oscarsgalan, röda mattan är ju bland det roligaste med hela showen. Dock så är det inte så kul att titta utan min älskade lillasyster. Inte hon som sover bort galan utan hon som jag satt uppe med och tittade på hela alltet med den våren på Gotland. Ett år satt vi till och med på Skype och tittade på allt på varsitt håll, men hon presenterade alla kändisar för mig. Nu sitter jag och känner igen folk, men jag vet inte varifrån!
Tänk vilka i- landsproblem!

Nä, nu ska jag invänta mr Clooney. Hoppas jag inte missat honom!

2013, året då det fortfarande är flera miljoner flickor, barn, som blir bortgifta i olika dela av världen. Va?!!
Här sitter vi hemma, i vårat trygga hem i vårat trygga lilla Sverige, meda unga flickor, 13,14 år gamla blir bortgifta till killar som är minst 5 år yngre än dom. Hur kan människor fortfarande ha en sådan vrängd människosyn? Hur kan man göra så mot ett barn som bara vill vara barn. Ett barn som vill leka med sina kompisar, gå i skolan och skaffa sig en utbildning.

Sitter här och tittar på en dokumentär på TLC och fullständigt kokar! Vad kan jag göra åt detta problem?
Det jag hatar med människor är att man aldrig ser något annat än sina egna problem. Varför kan man ta sig tid att hjälpa andra?
Det jag vill föra vidare till mitt barn är att man ska hjälpa andra när man kan. Det har mina föräldrar och morföräldrar lärt mig, och det ska jag banne mig lära mitt barn. Det är den finaste gåvan man kan ge sitt barn.

Idag blev min lilla bebis, den där lilla söta killen som föddes med topp betyget 10-10-10. Japp, det sätta "betyg" även på nyfödda!
Pojken som föddes med det finaste skriket, skriker som fick både mamma och pappa att börja gråta.
Pojken som fortsatte skrika sig igenom alla undersökningar och gjorde klart för alla i operationssalen att nu var det minsann han som bestämde.
Pojken som charmade alla i salen med sina långa fina ögonfransar och det långa mörka håret.
Den pojken blev idag ett helt år!

Han blev våran nummer 1 från det att vi fick veta att han fanns i mage. När vi fick se honom på ultraljuden så var vi så fästa vid honom redan. När vi fick höra hans hjärtljud så ville vi kunna lyssna på det dygnet runt. Men när han föddes så var det svårt att kunna föreställa sig hur vi hade klarat oss utan honom i våra liv!
Det har varit många sömnlösa nätter, under en period så var det blod, svett och tårar. Men samtidigt så har stunderna då han har lett mot oss, stunderna när han har tittat på oss, när han har pekat på oss, när han har blivit glad av att se oss. De stunderna har gjort att man har glömt allt det jobbiga!

Den kärlek och glädje som han har visat oss varje dag sen han började sparka i magen, ok, sen han föddes; den kärleken och glädjen kan inte beskrivas i ord.

Det är ganska svårt att älska en människa så mycket så man inte vet vart man ska ta vägen. Att se när han börjar gråta när han ramlar, när han blir ledsen för något, det gör verkligen ont i det där mammahjärtat som jag inte trodde skulle vara så stor. Men ljudet av hans skratt gör mig till världens lyckligaste människa <3

Älskade son, du ska veta att du alltid har varit och alltid kommer att vara mamma och pappas nummer 1. Och många andras nummer 1 också för den delen. Du har så många människor som älskar dig oändligt mycket och som alltid kommer att finnas vid din sida. Jag önskar dig ett långt och lyckligt liv och att alla dina drömmar går i uppfyllelse.

Grattis på din ett årsdag.

Mamma

Till att ta mig till gymmet, få tillbaka min motivation och känna den underbara känslan som man får när man ger järnet under en timmes intensiv styrketräning! Försöker få den rätta mentala inställningen. Pepp, come to me!

Ganska svårt det där med rubriker när det är så mycket som händer hela tiden.

Bloggandet har kommit lite i skymundan igen, men det är ju för att livet rusar fram 150 km/h och man har ju svårt att hänga med! Vi har ett gäng deadlines i kursen som jag går och det är ganska svårt att hänga med när man har en ledsen bebis som inte kan sova så bra på nätterna och så vill man inte tappa motivationen till att träna heller. Mycket som händer helt enkelt!

I ett par veckor nu så har W vaknat ett par gånger varje natt och gråtit och skrikit och varit otröstlig. Det gör verkligen ont i hjärtat att se honom så ledsen och inget man gör kan lugna ner honom. Från torsdag till måndag hade han dessutom feber som varierade från 37,9 - 39 grader. Misstänker att det är på grund av tänderna då det är dags för de "svåra" tänderna nu. Han har ju redan 8 sylvassa tänder, men de är ju 12 tänder kvar! Väntar på att mamma ska komma hemma med mirakel-salva, så dämpar det lite av smärtan och obehaget iallafall.

Annars så planerar vi för fullt inför första födelsedagskalaset! Tänk att våran lilla bebis ska fylla ett helt år! Känns ju som om det var igår, nåja, vi ska inte överdriva, men det känns inte som om det har gått ett helt år sedan vi kom hem med världens sötaste lilla pojke från BB. Han har varit så go och spridit så mycket glädje och kärlek sen den dagen han föddes. Våran lilla prins!

Nä, nu har jag pluggat nog för den här dagen, ska hem och gosa med min lilla sötnos och hoppas på att denna dag, som började med försovning och läkarbesök, avslutas med gladare miner.

En mycket sliten, men stolt mamma.