Parisa

Japp, så känns det. Kanske för att lillasyster är på personalfest och jag fick sitta och hänga med henne och en kollega när de förfestade. Jag kämpar ju på och samlar pensionärspoäng ju! Tvivlar dock inte på att hon festar istället för oss båda, så jag kan vara lugn.

Det har varit en otrolig konstig dag idag, kanske för att jag inte fick min skönhetssömn utan vaknade vid 6-tiden imorse av magkatarr, och så kallsvettades jag och var alldeles yr. Skönt att lillasyster bor här tillfälligt så hon kunde gå upp och ta hand om mig. GULD värt! Tack!

Det som är lite jobbigt med att vara själv är att man hinner tänka väldigt mycket. På framtiden, jobb, utbildning osv. Ibland kan det kännas lite som om kastat ner en gigantisk sten som står i min väg mot mina drömmar. En gigantisk sten som jag måste hitta en väg runt eller klättra över för att nå dit jag vill. Jag är väl medveten om att man oftast förstorar saker till något som de inte är egentligen,allt kommer ju lösa sig, men just nu känns det tungt.
Är inne en "tycka synd om mig själv"- fas, och jag vet att jag måste ur den snart för att gå vidare och bestämma mig för hur närmaste framtiden ska se ut, men just nu känns det för jävligt vissa dagar och det enda jag kan tänka på är när allt ska bli som vanligt. Även fast jag vet hur många jag har omkring mig som finns där för mig så känns det väldigt ensamt ibland.

Det är skönt att skriva av sig i alla fall och snart ska jag väl försöka fixa lite här i bloggen, kanske börja fixa med bilder också.


Parisa

punkt slut.