Parisa

Det är så orättvist när något sådant händer, så orättvist. Man vet ju hur livet funkar, man vet ju att det tar slut. Men när det tar slut det vet man ju aldrig. Det fanns fortfarande så många planer, så mycket man ville göra, så mycket man ville säga och allt bara försvann över en natt. Det är inte ok. Men han visste nog om det, det tror jag. Och han var inte rädd, det är det enda som känns tryggt, för jag är skiträdd. 
Det känns som ett stort hål i hjärtat, det gör verkligen ont. Det finns inte många människor som man vet alldeles säkert att de alltid finns där för en, no matter what liksom. Han var en sådan, och han visade det verkligen, hoppas att han visste hur mycket han betydde för oss, vilken förebild han var. Ja, man skulle nästan kunna säga idol. Därför känns det extra mycket.

Jag undrar en sak: Kommer man verkligen förbi det här? Hur går man vidare? När slutar det göra ont?
Ok, jag undrar mycket mer än bara en sak.

Det ända som håller mig från att bryta ihop är alla otroliga människor som finns här hela tiden, min familj, släkt, mina vänner som visar att de bryr sig, P som orkar lyssna på allt som kommer upp i mitt huvud.. Tack söta ni! Ni är guld värda!


Idag skulle ju vara en glad dag..men det vänder nog snart.


Puss puss

Hoppas att han får vila nu. Hoppas att han tittar ner på oss och är stolt.