Parisa

Så känns det i alla fall. För ganska snart ett år sedan blev jag inlagd på sjukhuset i Visby. Då var jag rädd, grät en massa och hade ingen aning om att den sommaren skulle bli den värsta i mitt liv.
Jag behövde bara sova där en natt och sen ta mig dit varje morgon för att ta en massa blodprover och prata med läkare. Det bemötande som jag fick där var helt fantastiskt! Varenda läkare, sjuksköterska, undersköterska som jag kom i kontakt med tog så väl hand om mig, de lugnade ner mig när tårarna forsade ner för mina kinder, de sa att allt kommer lösa sig.. tack vare dessa underbara människor som tog sig tid att svara på alla mina miljontals frågor så överlevde jag sommaren. Jag glömmer absolut inte mina systrar som var helt fantastiska och stod ut med mig hela sommaren i en slottet :) Och alla vänner som släktingar som fanns där för mig dygnet runt!

Och så var det den 1a juni i år, i tisdags alltså. Dags för inskrivning på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag bytte ju till Uppsala för att jag tyckte att läkarna på Gävle sjukhus var minst sagt förjävliga! Inte visste jag att 80% av alla jag skulle få träffa under mina två dagar på Ackis skulle vara helt dumma i huvudet också. Jag var hur nervös och rädd som helst inför de tre undersökningar, inklusive gastroskopi och leverbiopsi, som jag skulle få göra. När P var med mig så var jag lite lugn i alla fall, det kändes tryggt att slippa vara där själv i alla fall, men så fort han åkte så började tårarna komma. Jag var trött, hungrig (de slängde min mat för jag var borta från avdelningen i 2 min och därför antog de att jag inte ville ha den soppa som skulle vara det sista jag fick äta på ett dygn).
Jag var så fruktansvärt less på allt och var väldigt nära att rymma från avdelningen. Jag ville hem!

Varenda människa som var dum eller otrevlig fick banne mig höra det också! Det är ju inte så att man som patient gillar att spendera sin tid på ett sjukhus och det ska personalen ha förståelse för!

Till slut så somnade jag och det blev morgon. Klockan 6.45 vaknade jag av pucko-sköterskan som skulle sticka mig i fingret - det värsta jag vet- och han lyckades inte ens sticka så det kom blod, fastän han skröt om att han var så duktig på att sticka. Gaaaah! Liiite less är man så tidigt på morgonen! Han höll på att klämma sönder mitt finger, så jag fick tjata på att han skulle ge sig och sticka en gång till.
Sen kom nästa människa och skulle sätta i pvk i armvecket och passa på att ta lite blodprover.
Efter det så blev det smärstsamma undersökningar, massa lugnande och morfin. Vill inte ens föreställa mig hur det skulle kännas utan dubbla doser morfin.

Jag skrek och grät nästan hela dagen. Sedan blev det dags för leverbiopsi. Den som säger att det känns som ett stick LJUGER! Jag har fortfarande ont, så här en och en halv dag senare :(

Usch och fy! Men tack gode gud att mamma och pappa kom dit och lugnade ner mig, och sedan vid 20-tiden fick jag äntligen lämna det där helvetet och komma tillbaks till Gävle.

Nä, nu ska jag ta och skjutsa hem P som varit på grillfest...
1:a och 2:a juni ska jag stryka från min kalender, de dagarna existerade tydligen inte år 2010.


Nu är texten definitivt klar till min tatuering.