Parisa

Nu har det gått två månader. Det känns inte mindre konstigt. Jag vill fortfarande prata med honom när jag ringer och pratar med resten av släkten. Jag sitter fortfarande och kollar på korten, alla kort som jag är så glad att jag hann ta. Jag är så glad att jag informerade släkten om att nu är det dags att flytta på sig för bästa släktkortet på väldigt länge, jag är så glad att det finns så många bilder.
Jag är så rädd för att minnena ska blekna. Och framför allt är jag fruktansvärt rädd för att åka dit. Jag vill så gärna att han ska stå där när dörren öppnas, vill ha en sista kram. För varje dag som går så är jag bara glad för att allt blev som det blev, att vi bodde så nära dom, att vi fick chansen att ha världens bästa morfar i våra liv!

Ett väldigt personligt inlägg, och jag som tänkte undvika sådant! Men det gör så ont, så djupt in i själen. Även om jag har många i mitt liv som gör mig glad, som gör mig lycklig så kämpar jag för att hålla fast vid de senaste minnena jag har kvar. Jag vill minnas allt, allt han sa, allt han lärde oss, allt vi gjorde, alla ska få veta vilken underbar människa han var.



Rest in Peace. Älskade morfar.